Är du en förlustaffär – eller bara en människa?
Oscar Wilde ska ha sagt att en cyniker är en person som vet alltings pris men ingentings värde.
Om det är sant så får jag för mig att vi lever i den mest cyniska av tider.
Är det några som vet alltings pris så är det Sverigedemokraterna. Eller alltings, förresten. De vet invandringens pris, men det vet inte dess värde.
Partiets toppföreträdare beskriver regelmässigt flyktingar som fuskare och lögnare, de pekar ut sina medmänniskor som kostnadsposter som inte fyller någon funktion.
I somras presenterade OECD en rapport som visar att invandring är en vinstaffär för Sverige.
Organisationen jämförde vad invandrarhushåll betalade i skatter och avgifter med vad de får i form av bidrag, pensioner och andra välfärdstjänster. På grund av framför allt låga pensionskostnader för invandrare så blir invandringen en nettovinst för det svenska samhället.
Vissa har försökt framhålla det där som ett argument mot rasismen.
Det blir ofta så, att man försöker motbevisa SD:s bild av invandrare som kriminella parasiter genom att berätta att vi faktiskt tjänar på att människor kommer till vårt land. De allra flesta kommer få ett jobb, betala skatt, följa lagen och bete sig.
Men om vi säger att vi tjänar på en del människor så godkänner vi väl också att vi förlorar på andra?
Om vi börjar mäta människor i ekonomiska termer säger vi väl också att bara människor som innebär en nettovinst för samhället är önskvärda på riktigt?
Minns ni valrörelsen 2006? Då red de borgerliga partierna fram på en massiv misstroendevåg mot a-kassan och sjukförsäkringen – en våg Socialdemokraterna startat.
Men parallellt med en kritik av systemen dök något annat upp. Man började prata om att massor av människor fuskade till sig bidrag. Man sa att de arbetslösa inte ville ta jobb och att de sjuka simulerade. Man hittade på begrepp som ”utanförskap” och ”bidragsberoende” för att beskriva arbetslösa och sjuka som stod långt ifrån arbetsmarknaden.
Det var dags att ta i med hårdhandskarna.
Snart fick vi läsa om multisjuka som utförsäkrades och cancersjuka som tvingades söka jobb. En triumf för cynismen.
Föraktet för svaghet, misstänkliggörandet och prissättandet av människor är inget nytt. Det manifesteras i riksdag och i debattartiklar av personer som vi anser vara helt rumsrena. Cynismen, som den tolkades av Oscar Wilde, är inget unikt för Sverigedemokraterna.
Men motståndet kan aldrig ta sin utgångspunkt i en argumentation som mäter människor i pengar.
Ett gott samhälle måste ta hand om sina svagaste, oavsett om de är födda här eller inte.