Facken är pigga – regeringen trött
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-11-25
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Den som påminner sig den svenska politiska scenen för fyra år sedan får antagligen upp bilder av demonstranter, namninsamlingar och uppvaktningar av regeringen. Och av en leende Sven-Otto Littorin naturligtvis.
Den opposition en energisk regering mötte kom i praktiken från facken.
Veckans diskussion om ungdomsarbetslösheten har fört oss tillbaka till samma scen. Aktörerna har bara bytt plats. Nu är det de fackliga organisationerna som har idéerna medan regeringen är trött.
I går lanserade TCO tanken på en utbildningsgaranti för ungdomar. Skolmisslyckanden är en av de viktigaste förklaringarna till att ungdomar inte kommer in på arbetsmarknaden. Och sambandet med långtidsarbetslösheten är ännu starkare.
För de här ungdomarna – och de är många – hjälper varken jobbskatteavdrag eller den lägre arbetsgivaravgiften för unga. De hamnar ändå sist i kön. TCO vill i stället se ett program där kommunerna bygger upp utbildningscentrum för unga utan avslutade studier.
I tisdags presenterade IF Metall ett annat initiativ, ett avtal om yrkesintroduktion för ungdomar under 25 år. Förutsatt att det finns ett lokalt avtal ska en arbetsgivare under ett år kunna betala ner till 75 procent av lönen till en ung person som introduceras i jobbet.
Det går att rikta invändningar mot förslagen. Frågan är sig om TCO:s hot om avstängning från de sociala trygghetssystemen verkligen är det stöd ungdomar med dåliga skolerfarenheter behöver? Och rädslan för att arbetsgivare ska missbruka systemet var mycket nära att stjälpa IF Metalls avtalsplaner.
Gränsen på 25 år är knappast självklar. Det kan vara unga människor utan förpliktelser, men lika gärna familjeförsörjare med ett stort ansvar.
Ändå försöker både TCO och IF Metall verkligen angripa ett av våra största samhällsproblem. Det står i skarp kontrast till regeringens passivitet.
Det kan se ut som förslagen från TCO och IF Metall pekar ut olika vägar. Så är det knappast.
Arbetsmarknaden – inte minst industrin – behöver nya vägar in, men de unga som misslyckats i skolan lär inte få plats innan de har avslutat sin utbildning. Och de kan inte vänta på att Jan Björklund slutar skylla socialdemokratin för skolans brister. Det kommer han aldrig att göra.