Stillsamt, farbröder
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-05-25
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Likheterna spred sig till tv-tittarna: Två mer eller mindre medelålders herrar, en smula tunnhåriga och tunga, i sobra kostymer och aningen färgglada slipsar. Båda talade eftertänksamt och lugnt.
Kanske studsade en och annan till inför påståendet: Här har ni de två tydliga alternativen i svensk politik.
Göran Persson behövde övertyga om att socialdemokratin är sig lik. Upptagen av att bibehålla tryggheten, den sociala välfärden och en stabil ekonomi.
Fredrik Reinfeldts budskap var det motsatta: moderaterna är sig inte lika. Vi har brutit med vårt förflutna som de välbärgades skattesänkarparti. Vi känner numera starkt för de socialt utsatta.
Utgången av deras respektfulla samtal beror på hur de klarade de uppgifter de förelagt sig.
Persson försökte beskriva samhället som i huvudsak ganska välfungerande, fast ännu inte alldeles gott. Gång på gång fick han hejda tendensen till förnöjsamhet med just den repliken: Allt är inte bra och vi är inte nöjda. Ändå blev det inte alldeles klart vilka brister han såg och vilka samhällsförändringar hans parti önskar. Replikerna om arbetslösheten och den sociala utslagningen lystes aldrig upp av konkreta förslag. Han argumenterade främst mot hoten från moderaternas attacker mot socialförsäkringarna. I sitt bästa inlägg gjorde han ändå tydligt det nya klassamhälle som växer fram av att sjuka, arbetslösa och barnfamiljer ska
finansiera borgerliga skattesänkningar.
Reinfeldt, aningen nervös, gjorde kvällens enda verkliga misstag. Han sa, och upprepade påståendet, att Göran Persson var mer intresserad av att sänka sin egen skatt än att bekämpa arbetslösheten.
Persson prövade en gång samma argument mot Carl Bildt - det var dåligt redan då.
Moderatledaren, annars svagt intresserad av internationella frågor, har fångat in ett George Bush-argument, "den medkännande konservatismen". Han vädjar till de förtidspensionerade och till dem som står utanför arbetsmarknaden. Och de är skamligt många. Känslosamheten är selektiv. Den räcker inte till för de många som finns inom LO, de som har jobb, ofta relativt lågt avlönade. Deras skyddsnät vid arbetslöshet eller sjukdom ska slitas sönder. Tanken är att de då ska vara beredda att sälja sin arbetskraft till ett ordentligt lägre pris. Den sortens cynism behöver en säljande överbyggnad. Reinfeldt lovar sålunda att sänka skatten en aning för de löntagare som är friska och har arbete. Den skötsamme arbetaren ställs mot dem som av sjukdom eller arbetslöshet inte kan vara lika skötsamma och lönsamma.
Inga systemförändringar, lovade Reinfeldt. Han hämtar sitt sociala perspektiv hemma från Täby: Skolan blir bra med mer betyg och sortering. Kvinnovåldet hejdas av mer lag och ordning. Sjukvården ska bli bättre med lite fler privata initiativ. Världen är liten, den sociala utblicken begränsad.
Lars Adaktusson ledde programmet väl. Det var troligen bara en slump att inte en enda fråga ställdes om internationell politik, EU eller invandring. En minut anslogs dock åt feminismen.