I provrummets ljus är du alltid ensam
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-04-21
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Kalla det inte väskdebatt. Kalla det tomhetsdebatt. Eller ensamhetsdebatt.
Jag är inte i position att fördöma konsumtionskulturen, inte med mitt klädkonto, men jag läser ”De skamlösa” och jag tänker: Måste vi snuttifiera debatten så?
Sisela Lindblom skriver inte bara om varumärkeskonsumtion. Hon skriver om en köp- och säljhets där allt blir slit och släng. Prylarna, de sprillans nya väskorna och köken, är bara en del av det. Även relationer och kroppar, andra människor och ens egen själ blir handelsvaror.
Sagobröllop insvepta i siden för att fästas på fotografernas bilder, så att andra kan se och värdera dig högt. En fästman eller fästmö som passar bilden du vill ge av dig själv men som varken får eller ger kärlek.
Som pricken över i webbkameraposerande kvinnor från Östeuropa eller Asien, betalda med kreditkortet över internet. De används som mäns runkobjekt och knulldockor. Eller blir välgörenhetsprojekt för Stureplanstjejer som känner att livet har tömts på mening.
Är du trött på ditt utseende? Köp ett nytt. Är du trött på din kärlek? Köp en ny. Är du trött på ditt liv? Det är bara att konsumera.
Det känns tomt? Det gör ont? Då kan du antingen göra som Dagens Nyheters Nina Björk: Lova att stå ut med det gamla och det trasiga, sky en ny fondtapet som pesten. Eller försvara dig som huvudledaren i samma tidning: ”Vad får en väska kosta? Kanske 70 000 kronor, men om den gör det får du inte köpa den. Hela begreppet överkonsumtion kallas förmyndarskap.”
”De skamlösa” träffar mig rakt i magen. Jag blir rastlös och illa till mods. Jag förstår först inte varför. Frossandet i varumärken, ideologin ”du är vad du bär”, känner jag igen från varenda chic-litt jag läst de senaste åren. Det är inte nytt. Det nya är att Lindblom kopplar samman konsumtionens rus med själens ensamhet. Hon avslöjar vår förmåga att värdera i?stället för att känna.
Jag är rädd att bli puritansk. Motståndet mot slit och släng-kulturen slutar ofta i reaktionära slutsatser. Typ: Skilj dig inte, stå ut i den relation som gör dig olycklig för ni har lovat att älska varandra i nöd och lust. Eller: Ha inte tillfälligt sex. Det gör bara att du förlorar din själ.
Lika ofta blir konsumtionskritiken sexistisk, många väskdebattörer har uppmärksammat det. Dyra läppglans är skamligt att längta efter. Men slagborrar och annat från Clas Ohlson, det är grejer det.
Jag vill inte förlora klassdimensionen. Alla har inte råd att köpa, köpa, köpa. Att bära dyra ting är att markera sin status: jag är en sådan som har råd. Konsumtionskulturen skär genom alla samhällsklasser. Vi försöker alla shoppa oss lyckliga. Men bara de som måste ta de räntestinna telefonlånens erbjudanden om att ”bli rik på en kvart” på allvar vet hur köptvånget kan ödelägga framtidsdrömmarna.
Jag är alldeles för delaktig i köphetsen för att sätta mig till doms över den. Men jag känner hur tom den är, hur ont den gör. Jag längtar helt enkelt efter en annan värld.