Feminismen är mer än en rosévinsfråga
Feminismen är det nya svarta.
Alla pratar om den nere i vimlet på Gotland. Men feminismen är givetvis mycket mer än ett samtalsämne för den elit som just nu minglar i Almedalen.
Feminismen handlar om alla människors rätt till familjeliv, yrkesliv och samhällsliv. Den borde vara självklar, men trots allt prat går utvecklingen väldigt långsamt.
I går kom siffrorna från SCB som bekräftar det ojämställda Sverige. Det är fortfarande kvinnorna som tar föräldraledigt, jobbar deltid och tjänar mindre. Det är männen som har högre inkomster, mer makt och som fortfarande är i majoritet i riksdagen.
I 30 år har SCB mätt den svenska jämställdheten och utvecklingen har verkligen gått med snigelfart. Löneskillnaderna ligger i princip stilla. För 30 år
sedan tog kvinnorna ut 94 procent av föräldradagarna, i dag tar de ut 75 procent. Det är fortfarande kvinnorna som tar hand om barnen och sköter hemmet.
På 30 år har männen ökat sin obetalda arbetsinsats i hemmet med 8 minuter per dygn. Vad är det? Inte ens en disk om dagen och det tog 30 år. SCB-rapporten är verkligen dyster läsning.
Kvinnorna har ambitioner, de har hela tiden pluggat mer än männen.
I fjol tog 47 000 kvinnor högskoleexamen medan antalet examinerade män bara var 27 000.
Men sedan kommer barnen och den långa föräldraledigheten. Eftersom kvinnorna – trots sina studier – tjänar mindre väljer de att stanna hemma och därmed blir ojämställdheten befäst.
Löneutvecklingen stannar upp, karriären fryser inne och det är inte konstigt att kvinnorna sedan mår sämre än män.
Vi får hoppas att SCB-rapporten cirkulerar flitigt i Almedalens mingeltält. De politiker som menar allvar med feminismen måste acceptera en kvotering av föräldraledigheten. Barnen ska vara den gemensamma lyckan och inte början på ett långt och orättvist liv.