En sång för vår elit
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-04-19
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Jag spelar så högt att hörlurarna till cd-spelaren sprängs. Jag måste ligga ner och lyssna. Visst hade jag längtat efter Kents nya skiva. Men inte hade jag väntat mig detta.
Min släkt är full av hjältar / decennier av slit / brustna hjärtan, trötta leder / deras stolthet bar mig hit / nu är de gömda bakom stjärnor / vid Vintergatans kant / dom är glömda men dom talar / genom pennan i min hand / och dom bar mig ända hit.
Joakim Berg inleder Elite, en stillsam men rasande sång. Etthundra överklasspoeter / kan inte ge mig någonting, sjunger han. Jag ska besvara elden / om jag kan ta dig dit / jag ska bevara elden / i en sång för vår elit.
Det var längesen Kent lämnade arbetarstaden Eskilstuna och flyttade till Stockholm för att bli popstjärnor. Nu kommer deras bakgrund tillbaka, som den alltid gör. Formerar sig i en sång som ackompanjerar stängda fabriker i Norrköping, Gislaved, Eskilstunas grannstad Katrineholm ... där varsel blivit vardag.
Pop och politik är en förförande kombination. Politiken blir som en extra basförstärkare, konstaterade artisten Doktor Kosmos och musikjournalisten Fredrik Strage när de samtalade om pop och politik på Södra Teatern i Stockholm.
Med musikens hjälp börjar politiken leva – eller handla om liv. Få politiska tal och texter skapar lika omedelbar beröring som politiska sånger. Ta antiapartheidrörelsen i Sydafrika. Eller den tidiga, svenska arbetarrörelsen. De sjöng sig starka.
Nu är det gayrörelsens tur. Eva Dahlgrens första popskiva efter bröllopet med Efva Attling rymmer en stolt hyllning till homosamhället. Dom har undersökt vårt blod / för ingen vet vad dom ska tro / kanske folket här är onormalt / det är nåt fel / vi sätter vårt anseende på spel / och låter kärleken få övertag, sjunger hon i Min familj.
Ola Salo, sångare i The Ark, spränger gränser. Med sin androgyna utstrålning och frihetliga livshållning sätter han inte bara heteronormen utan också homonormen ur spel. Ola Salo tar sin mission på största allvar. Han vill stärka människors rätt att vara sig själva.
They’ve forgotten how to play / maybe they’re afraid to feel ashamed / to seem strange / to seem insane / to gain weight / to seem gay, sjunger han i It takes a fool to remain sane, låten som betyder lika mycket för fjortisarna i gayrörelsen som Elin och Agnes i Fucking Åmål.
Att försöka utläsa specifik politik ur pop är vanskligt. Att placera poplåtar i partipolitiska fack är att sätta dem i ett skruvstäd. Hela musikens själ motsäger sig det. Popen är på samma gång allmängiltig och personlig.
Till skillnad från partiprogrammen fri att tolkas och kännas av den som lyssnar.
I detta allmängiltiga och personliga finns popens politiska sprängkraft. Den tillåter oss att känna i stället för att överväga. Den är verklig, ilsken och rak snarare än taktisk. Den tar det goda med politiken, men slipper det nödvändiga onda.
Jag höjer volymen och fyller på med liv.