Makten och moralen kom först för Palme
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-02-26
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
En praktisk och otålig man
Jag tror det var Sven Lindqvist som begärde ordet först. Mittemot honom satt Tage Erlander och Olof Palme. Harpsunds vardagsrum var väl fyllt av landets ledande, radikala författare.
–Är det egentligen så viktigt att behålla den politiska makten? Skulle inte socialdemokratin kunna vitaliseras av en tid i opposition. Lindqvist ställde de evigt aktuella frågorna.
Palme ville inte förstå. Tiden var sent 60-tal och den politiska dagordningen lyste av socialdemokratins dåvarande paroll: Ökad jämlikhet. Skulle paus påbjudas och reformer skjutas på framtiden? Skolans demokratisering, universitetens närmande till arbetarklassens ungdomar, kvinnofrigörelsen, löntagarmakten inom arbetslivet?
Opposition kunde översättas till nederlag och oförmåga att handla och reformera. Palme var en praktisk och otålig politiker mycket mer än en teoretiker. Jag påminner mig hans skrivbord, där pappershögarna tävlade om vem som växte snabbast. Han letade med precision fram de dokument som innehöll studiesociala reformer, högertrafikens genomförande eller modeller för den framtida författningen. Palme var på en gång en driven, noggrann teknokrat och systematisk reformist.
Periodvis hade han betydligt närmare till LO än till den intellektuella vänstern. Tillsammans med facket skrev han ut reglerna för 70-talets bitvis radikaliserade arbetsmarknad, fast han var alltid stark motståndare till löntagarfonder.
Delar av vänstern var skeptisk till Palme, den ville ständigt mäta sig med honom: ifrågasatte hans Vietnampolitik, underkände hans universitetspolitik. Och gjorde honom huvudansvarig för IB-affären.
Återhämtade sig aldrig
Palme blev oppositionspolitiker ett knappt decennium efter Harpsunds-samtalen. Delvis som en följd av en krackelerande maktapparat och delvis på grund av uppror mot den gamla socialdemokratiska rationalismen: Tron eller övertron på det vetenskapliga förnuftet slogs sönder av protesterna mot kärnkraft. Föreställningen om det urbana samhället sköljdes bort av den gröna vågen.
Inrikespolitiskt återhämtade Palme sig aldrig från 70-talets två valnederlag. Hans sista fyra år som regeringschef förebådade både partiets och landets kris.
En stekande sensommardag 1975 stod Olof Palme på en bräcklig scen i Lissabon. Tiotusentals portugiser och Västeuropas socialdemokratiska ledare var samlade för att skydda demokratin. Tidigare samma år hade Palme deltagit i och talat på ett solidaritetsmöte för det nya spanska socialistpartiet på väg att legaliseras medan diktatorn Franco höll på att dö.
Övertygad europé
Palme var övertygad europé, något som hans borgerliga motståndare aldrig velat begripa. Engagemanget för demokratin i Sydeuropa förenades med stöd till Solidaritet i Polen och demokratirörelserna i Tjeckoslovakien.
Tysklandsfrågan var mer komplicerad. Palme stödde Willy Brandts östpolitik, som överbryggade misstro, hjälpte många människor till frihet. Samtidigt kan den sortens humana realpolitik ha blåst några få ytterligare år av liv i den sönderfallande DDR-diktaturen.
Från den nuvarande socialdemokratiska ledargenerationen hörs omdömen som: Palme var för svag för tredje världen-diktaturer och förfördes ibland av revolutionsromantik, som på Kuba.
Ville närma norr till söder
Palme byggde ett internationellt projekt för att närma det rika norr till det fattiga söder. Drivkraften var solidaritet men också maktpolitik. De länder som befriats från kolonialismen eller kämpade mot västmakternas arméer skulle kunna förenas med den progressiva demokratiska vänstern och inte drivas rakt in i Sovjetsystemet. Socialistinternationalen med Palme, Brandt och Gonzáles stödde exempelvis sandinisterna på Nicaragua men under en mycket bestämd förutsättning: sandinisterna skulle godkänna fria och rättvisa val. Villkoret uppfylldes och sandinisterna föll från makten.
Moralen borde återupprättas
Strax före sin död talade Palme vid en stödgala för ANC. Åtta år återstod till befrielsen från apartheid. På den lilla flygplatsen i Johannesburg såg jag 1993 hur den sjuklige Oliver Tambo, ANC-ledaren som vårdades i Sverige, tackade Lisbet Palme för det progressiva Sveriges stöd.
Högern, som aldrig bekämpade apartheid eller stödde demokratin i Sydeuropa och Chile, hånar regelmässigt Palmes internationella politik: Sverige försökte spela moralisk stormakt.
Palme verkade för utjämning mellan den rika och fattiga världen, för demokrati och kärnvapennedrustning, mot kolonialism och stormaktsdominans. En delvis bortglömd politisk moral som borde återupprättas.