Folket underkänner så kallad jobbpolitik

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

I veckan levererade Riksrevisionen en rapport om hur arbetsmarknadspolitiken och Arbetsförmedlingen fungerar. Resultatet är nedslående, i alla fall för revisorerna.

”Arbetsförmedlingen säkerställer inte att arbetssökande byter jobb och arbetsort, trots krav om det”, skriver en besviken revision.

Det är inget litet problem. De senaste årens politik med försämringar av a-kassan och sjukförsäkringen, hårdare villkor och mer kontroll har haft ett enda syfte. Att få arbets­lösa att ­snarast ta ett nytt jobb, vilket som helst.

Men det fungerar alltså inte.

Riksrevisor Claes Nordgren tycker det är dags att ”driva rättsfall så att en vägledande praxis bildas”.

I klartext, använd domstolar för att dra in ­ersättningen för trilskande arbetslösa.

Till rapporten finns också en bilaga. Där har arbetsförmedlare och ett representativt urval ur allmänheten fått svara på hur de ser på a-kassan och kraven på de arbetslösa.

Det handlar om konkreta frågor. När ska den som är arbetslös tvingas ge upp det ­yrke hon eller han kan? Hur lång tid är det rimligt att ha ersättning innan det är dags att ­bryta upp från sin bostadsort, kanske tillsammans med familjen?

Svaren är intressanta.

På frågan när någon som har yrkeserfarenhet ska tvingas byta yrke tycker en majoritet att det i vart fall bör kunna vänta i ett halvår. De flesta anser absolut inte att Arbetsförmedlingen ska tvinga den som närmar sig pensionen att byta yrke.

När undersökarna ville veta hur snart en arbetslös borde tvingas flytta blev svaret att mindre än var tionde tycker att det kravet kan ställas de första tre månaderna. Om frågan dessutom gällde familjen blev resultatet än tydligare. En majoritet vill aldrig att ­a-kassan ska användas för att tvinga en hel familj att flytta.

Alldeles säkert beror svaren på vanlig mänsklighet och inlevelse. Det är inte svårt att förstå utsattheten hos den som är arbetslös. I dagens arbetsmarknadssituation blir kravretoriken gentemot den som förlorat jobbet dessutom extra okänslig.

Men det finns faktiskt också ekonomiska ­argument mot de ensidiga kraven. Argument som blir tydliga i människors vardag.

Det är inte säkert att samhället tjänar på att utbildning och yrkeserfarenhet snabbt kastas bort i bytet till ett mindre kvalificerat arbete. Och det är långt ifrån alltid som kostnaderna blir mindre av att familjer tvingas flytta, i synnerhet om det är flera som arbetar.

Inget av detta är naturligtvis revisorernas ­huvudvärk. Deras jobb är att se till att tjänstemän gör sitt jobb och beslut verkställs.

Däremot borde det vara ett politiskt problem, för Sven-Otto Littorin och för Anders Borg. Det hjälper inte ens att Littorin lovar att nya sanktioner ska lanseras ”på ett mjukt sätt”.

Det är nämligen de praktiska konsekvenserna av regeringens så kallade jobbpolitik som får underkänt av allmänheten. Och i politiken är det den enda revision som verkligen räknas.