Det ska fan vara direktör

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

De svenska direktörernas företrädare känner sig missförstådda.

Missförstådda av politiker, inte bara socialdemokrater. Dagens borgerliga ministrar tar inte det privata ägandet på tillräckligt stort allvar, klagade Svenskt Näringslivs vice vd Janerik Larsson häromdagen på Aftonbladets debattsida.

Missförstådda av facket, som hävdar sin rätt att påverka hur löneutrymmet fördelas. Fack och arbetsgivare har enats om drygt 500 avtal i år. Ändå låter det som om konfrontationen skulle vara total.

Dessutom anser sig ledningen för Svenskt Näringsliv missförstådda av massmedierna. Journalister – främst socialdemokratiska ledarskribenter – som inte förstår den moderna världen.

Det gäller inte minst mig själv och den här sidan, vars politiska grundtanke beskrivs som ”nostalgi”.

Hur annorlunda låter inte Pär Nuder, suckar Janerik Larsson i ett inlägg på Svenskt Näringslivs hemsida.

Kanske är vilsenheten befogad. Medan Svenskt Näringsliv önskar ett program av strikta marknadslösningar har nämligen mycket hänt.

De nya moderaterna konstaterade – med vetenskapens hjälp – långt innan valet hur väl den svenska arbetsmarknadsmodellen fungerar. Ingen anledning att röra arbetsrätten, och kollektivavtalen hyllades som en överlägsen metod.

Det är klart att Bäckström och hans medarbetare får svårt med orienteringen.

Facken, denna partner och motståndare till vilken arbetsgivarorganisationen ohjälpligt är bunden, har genomfört årets avtalsrörelse med samhällsekonomin för ögonen. Satsningar på kvinnolöner och lågavlönade har hållits inom ekonomins ramar, och andra tvister har lösts i samförstånd.

Till och med fackföreningar vars villkor i grunden förändrades, till exempel när granskningsavgifterna försvann, sökte lösningar snarare än strid. Bilden av arbetsmarknadens ”värstingar” känns märkvärdigt blek.

Och till sist denna ledarsida, en liten men irriterande avvikelse i rikspressens hav av liberala röster.

Vi hävdar fackets rätt, och skyldighet, att kräva kollektivavtal. Också på arbetsplatser där de anställda kommer från andra länder, eller i branscher där avtal inte utgör normen.

Vi gör det för att försvara de anställdas villkor. För att vi – tillsammans med hela den fackliga rörelsen i Europa – oroas av social dumpning och utnyttjande.

Men vi gör det också därför att osund konkurrens innebär att företag och företagare som vill hålla sig till spelets regler riskerar att slås ut. Precis de krögare, åkare och byggentreprenörer som betalar lönerna för direktörerna på Svenskt Näringsliv.

Därför behöver Sverige en organisation för företagen som tar arbetsgivarrollen på allvar. Det brukar vi skriva.

Kanske är det nostalgi, men i så fall ett slags nostalgi som tycks ligga märkligt väl i tiden.

Det är inte konstigt om ledningen för Svenskt Näringsliv känner sig missförstådd i sitt missmod.

Det ska fan vara propagandadirektör i det här landet.

Ingvar Persson