Freivalds måste välja perspektiv
I helgen sprängde en självmordsbombare sig till döds på en restaurang i Haifa, en stad som har stått som en sorts modell för den judisk-arabiska samexistensen. Nitton civila israeler dödades, däribland flera barn. Många skadade vårdas ännu på sjukhus.
Israel svarade med att spränga det hus i staden Jenin som den unga kvinnliga självmordsbombaren hade bott i. Dessutom bombades ett av israelerna påstått palestinskt utbildningsläger i Syrien.
Många länder har fördömt attacken mot Syrien. I dag röstar FN:s säkerhetsråd om saken. Vad anser Sveriges regering?
Kränkningen av Syrien är svårbegriplig. Kanske är det en historisk markering? För 30 år sedan startade Yom Kippur-kriget, då Egypten och Syrien anföll Israel. Den här gången slog Israel till först.
Försoningsdagens (Yom Kippur) budskap om syndabekännelse överröstas av ropen på hämnd.
Angreppet mot Syrien ingår i den sharonska tolkningen av ”kriget mot terrorismen”. Regeringsföreträdare har deklarerat att ”länder som inhyser terrorister, tränar dem och understöder dem kommer att ställas till svars för sina handlingar”. Ordvalet påminner om George W Bushs retorik efter den 11 september. Om Israel tänker vidga terroristbekämpningen till angrepp mot sina grannländer ser vi en mycket mörk utveckling i Mellanöstern framöver.
Den svåra frågan ”varför?” måste ställas. Varför ser en ung kvinna, juridikstuderande, ingen annan möjlighet än att spränga sig själv och därmed orsaka oskyldiga människor lidande? Det går aldrig att försvara den sortens terrorhandling, däremot är det hög tid för Bush och Sharon att fråga sig vad terrorismen beror på, ur vilken situation den föds.
Kvinnans kusin och bror dödades vid en israelisk räd mot Jenin tidigare i somras. Sharons militanta sätt att bekämpa terrorism leder uppenbarligen till att nya ungdomar rekryteras till martyrskapet. Inte heller har den rasistiskt grundade mur som nu byggs för fullt på de ockuperade områdena förmått skapa fred och säkerhet.
För den som vill värna Israel måste Sharon-regimen betraktas som livsfarlig. För tjugo år sedan ansågs Sharon vara en extremist. Hans militära strategi ligger nu i mittenfåran i israelisk politik. I hans regering finns än mer fanatiska personer som kräver att den palestinske presidenten Arafat ska avrättas och palestinierna deporteras.
I det här extrema läget behövs ett tydligt tryck från omvärlden. USA har den verkliga möjligheten att påverka utvecklingen, men även EU har en roll. Sveriges röst är betydelsefull.
Nya utrikesministern Laila Freivalds intervjuades i SVT:s Agenda. Hon har förstås ännu inte någon genomarbetad åsikt om Mellanösternkonflikten, men hon måste välja perspektiv. Antingen kan hon välja att se konflikten som ett ”krig” mellan två likvärdiga parter och fördela skulden jämnt mellan dem båda. Eller så kan hon se den uppenbara ojämlikheten mellan en kärnvapenstat och ett förtryckt folk.
Jag hoppas Freivalds följer sin företrädare och vidhåller det maktkritiska perspektivet i Palestinafrågan. Intervjun i Agenda gjorde mig dock inte alldeles övertygad om att så blir fallet.