Valutafondens vänner borde lära av Zambia
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-07-23
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
De skulle ned i schaktet men hissen höll inte. Minst sex arbetare dog i den zambiska koppargruvan. När deras familjer samlades utanför skingrade polisen dem med tårgas.
Olyckan för två månader sedan var en av många. Säkerheten i gruvorna är usel.
Nu i veckan använde säkerhetsstyrkorna tårgasen igen. Denna gång mot strejkande arbetare i Konkola.
En vild strejk förvandlades till ett upplopp när en av ledarna jagades av polisen.
Samtidigt slår kopparpriset nya rekord på Londons metallbörs. Protesterna handlar om vart vinsterna från råvarufebern ska ta vägen.
Arbetarna i Konkola är arga på Vedanta Resources, som äger gruvbolaget. Men också på facket, som de anser har gått med på alltför låga löneökningar.
Bakom bråket finns ett missnöje med hur privatiseringen av koppartillgångarna gick till. Det är en lärorik historia. Inte minst för de regeringar som nu vill sätta nya villkor innan Zambias skulder till valutafonden IMF skrivs av.
Zambia var en gång världens tredje största kopparexportör. IMF och Världsbanken uppmuntrade landet att koncentrera sig på råvaruexport till de rika länderna. Andra branscher var inte lika viktiga att utveckla.
Så kollapsade råvarupriserna. Sämre ekonomi tvingade landet till nya skulder. Korruptionen bredde ut sig.
Nu är landet ett av världens fattigaste. IMF har pressat regeringen att spara på hälsovården, vilket gjort det svårare att bekämpa den förödande hiv-epidemin.
Då kan man tycka att höga råvarupriser vore en välsignelse. Och visst är det bra för Zambias ekonomi. Problemet är att så lite av vinsterna stannar i landet.
Gruvorna i Konkola är enorma men dåligt skötta. Världsbanken hurrade när jättekoncernen Anglo American lovade köpa dem av zambiska staten år 2000. Just sådana utländska investeringar som ekonomerna i Washington tror ska få fart på Afrikas ekonomi. Anglo American tog gärna emot Världsbankens lån som skulle underlätta affären.
Efter bara två år gav bolaget sig av. Produktionen var inte tillräckligt lönsam. Kvar stod Zambia med den slitna gruvan och sina löften att privatisera.
Så köpte indiska Vedanta Resources bolaget för en spottstyver. Det är redan en guldkantad affär för aktieägarna sedan kopparpriset rusat uppåt. Däremot inte för sjukhusen i Zambia, eftersom bolaget förhandlade sig till åtta års skattefrihet.
Zambia är inte något isolerat exempel. Afrikas råvarutillgångar exploateras fortfarande av de rika länderna. Nu ökar också uppköpen från Kina och Indien. Gruvbolagen och börsspekulanterna tjänar på rekordpriserna. Alltför lite av vinsterna används för att bryta fattigdomen.
IMF:s krav på ”strukturreformer” i fattiga länder har fått hård kritik. Tony Blairs regering har nyligen bytt linje och tänker inte längre påtvinga Afrika en viss ekonomisk politik. Sverige vill däremot att IMF utreder nya krav på u-länderna innan deras skulder skrivs av.
Finansminister Pär Nuder och valutafondens övriga vänner borde lära av det zambiska exemplet.