Både solidaritet och egenintresse

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-07-08

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Det finns ett avslöjande som görs gång på gång i debatten om arbetsmarknadens internationalisering. Många som ifrågasätter marknadsekonomins globala segertåg är oroliga för sin egen situation.

Jag vet faktiskt inte hur många gånger jag hört borgerliga, oftast folkpartistiska, politiker deklarera just det. Inte sällan med en segerviss min, som om debatten därmed skulle vara avslutad.

”Du har dina medlemmars uppdrag”, utbrast Lars Leijonborg för fyra år sedan i en debatt med Wanja Lundby-Wedin.

Som om det vore ett problem.

I tidningarna har kulturskribenter ”avslöjat” att det finns ett egenintresse bakom kraven på kollektivavtal, och på landets övervägande borgerliga ledarsidor framställs facket inte sällan som en maffia.

Häromveckan hörde jag den indiskfödde Columbiaprofessorn Jagdish Bhagwati tala om egennyttan i de fackliga organisationernas tveksamhet inför liberaliseringar av handeln.

Rädsla för den egna framtiden, till skillnad från verkligt solidariskt engagemang.

Till skillnad från somliga svenskar accepterade Bhagwati – som är en av de främsta experterna på, och tillskyndarna av, globaliseringen – det legitima i facket krav. Han ville bara inte att det skulle beskrivas som solidaritet.

Bhagwati besökte Stockholm på inbjudan av Svenskt näringsliv och budskapet var väl känt: Globaliseringen har förutsättningar att bli en vinstaffär för både rika och fattiga.

Förmågan att klara den ökade konkurrensen hänger på människors och företags vilja att anpassa sig.

Därför behövs ett trygghetssystem, men inte så omfattande som det svenska. A-kassa, sjukförsäkring och anställningstrygghet gör människor bekväma. Vi varken lär nytt eller antar nya utmaningar.

Tryggheten kommer inte att finnas i ett visst jobb eller på ett visst företag. Den ska istället byggas på ett självförtroende i att anta de ständigt nya utmaningarna.

Slutsatsen har vi hört förut. Politiker och direktörer upprepar den gärna och ofta, innan de själva ser över sitt trygghetspaket i form av fallskärmar och pensioner.

Själv är jag som sagt mer förvånad över att det kan framställas som något kontroversiellt att det finns ett egenintresse bakom fackliga krav.

Det finns knappast en facklig förtroendevald som skulle invända mot beskrivningen av facket som en lönekartell. Meningen är att störa marknaden och att göra det till löntagarnas fördel.

Medlet är sammanhållning. Därför ligger det i det gemensamma intresset att inte löner och anställningsvillkor dumpas – på arbetsplatser i grannsocknen eller av företag på andra sidan havet.

Kravet på likabehandling, likvärdiga avtal, sociala miniminivåer och respekt för anställdas rättigheter är med andra ord både egenintresse och en solidaritetshandling. Det borde vara självklart.

Att de fackliga kraven sedan inte accepteras av den som tror att marknaden i sig själv har alla svar är en helt annan sak.

Ingvar Persson

Följ ämnen i artikeln