Bäckström får mig att nästan sakna 70-talet

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Ett land dominerat av en allt överskuggande statsradio och två stats-tv-kanaler. Ett samhälle helt utan valfrihet i fråga om välfärd där skatterna, särskilt marginalskatterna, gjorde det omöjligt för någon att förbättra sin situation med hjälp av egna ansträngningar.

Ett land med svåra balansproblem och gigantiska subventioner.

Ett land där näringslivet i sin helhet hotas av konfiskation.

Nej, det är inte en skildring av dagens Kuba, Tjeckoslovakien 1946 eller talibanernas Afghanistan.

Det är de svenska direktörernas ledare, Urban Bäckström, som ger sin bild av Sverige åren kring 1980. Ett Sverige med Thorbjörn Fälldin (c) som statsminister.

En grå och sorglig plats.

Beskrivningen finns i Bäckströms bok ”Åter tid för reformer”. Ett försök att behandla ett visst missnöje som trots ett efterlängtat regeringsskifte tycks gnaga den tidigare moderate statssekreteraren.

Visst anser Bäckström att det mesta blivit bättre sedan det dystra 1970-talet.

Löntagarfonderna har skrivits av, stora delar av välfärden har förvandlats till handelsplats och public service-medierna konkurrerar med reklamfinansierad underhållning i tv och radio. Valutamarknaderna har avreglerats och Sverige har fått en riksbank med uppgiften att hålla politiker och fack i örat. I åtta år var Bäckström dess chef.

Sedan något tiotal år tillbaka har dock ”reformprogrammet” stannat. Inga nya avregleringar, växande löneskillnader eller program för att skapa en lågbetald tjänsteklass.

Inte konstigt att Bäckströms chef, Svenskt Näringslivs avgående ordförande Michael Treschow, tycker att svenska direktörer får för dåligt betalt för att sitta i varandras styrelser.

Säkert önskar Bäckström att regimskiftet vore en signal om att arbetet att montera ner välfärdssamhället åter skulle ta fart. Det är ju så mycket som borde göras.

Skatterna borde sänkas, mest på förmögenheter och stora inkomster. Anställningstryggheten borde försvagas, eller helst helt lyftas ur lagstiftningen. Fackens möjligheter att försvara sina medlemmar kringskäras och offentlig verksamhet öppnas för profitskapande affärer.

Fick Bäckström bestämma borde Sverige kort sagt genomgå ett rejält systemskifte. Men, och detta är hans sorg, det vill inte svenskarna. Därav de nya moderaterna. ”Opinionsspeglande”, skriver Bäckström lite uppgivet.

Han frågar sig vilket mandat regeringen egentligen fick i september?

Var det ett mandat byggt på löften om att inte genomföra stora skattesänkningar, försäkringar om att inte riva upp arbetsrätten och löften om att inte avreglera det som finns kvar av gemensam välfärd?

Eller var det ett mandat att bryta alla dessa löften för att nå andra mål, till exempel 300?000 nya, sannolikt lågbetalda, jobb?

Bäckström lutar, inte överraskande, åt det senare och låter genast lite gladare.

Intresse före ordhållighet, med andra ord.

Det är direktörernas budskap.

Själv saknar jag nästan 1970-talet, med statstelevision, löntagarfondsdebatt och allt.

Ingvar Persson