Välfärdsmissnöjet – inget misslyckande
Så kom det då.
Vid en presskonferens i förmiddags berättade Fredrik Reinfeldt, Annie Lööf, Jan Björklund och Göran Hägglund att regeringens höstbudget kommer innehålla både ett femte jobbskatteavdrag och sänkt brytpunkt för statlig skatt.
Kostnad: 15 miljarder. Och därmed också den enskilt största satsningen i hela budgeten.
Finns det någon som tror att de pengarna inte bättre skulle ha behövts i, låt oss säga, välfärden?
I helgen kunde SVT och Novus berätta hur väljarna tycker att Sverige har utvecklats sedan riksdagsvalet 2010. När det kommer till välfärdsområdet - skolan, sjukvården och socialförsäkringarna - är svaret tydligt: det blir bara sämre.
60 procent av väljarna tycker att sjukvården har blivit sämre eller mycket sämre. När det gäller skolan tycker 57 procent av väljarna att det blivit sämre eller mycket sämre.
Det här skickar skräck i moderata tjänstemän och politiker.
Hör inte signalerna
– Här signalerar väljarna att det finns mer att göra inom både skol- och sjukvårdsområdet. Då måste vi utforma en politik som ger svar på de frågorna, säger Moderaternas partisekreterare Kent Persson till SVT.
Men det finns ett politikområde Persson missar: socialförsäkringarna.
Det är nämligen så att hela 60 procent av väljarna tycker att de sociala skyddsnäten försämrats under Reinfeldts senaste fyra år på Rosenbad.
Men där hör Moderaterna och Persson inte väljarnas signaler.
I både professor Stefan Svallfors och SOM-institutets undersökningar så har man gång efter gång visat hur svenskarnas förtroende för socialförsäkringarna - och särskilt sjukförsäkringen - har dalat.
Stödet för våra gemensamma, kollektivt finansierade trygghetssystem är förvisso urstarkt. Men vi har börjat tvivla på om trygghetssystemen verkligen finns där när vi behöver dem.
De politiska förändringarna i de sociala skyddsnäten har haft effekt.
Vi vet att a-kassan är i fritt fall och att bara några procent av de arbetslösa får en rimlig ersättning. Vi vet att sjuka utförsäkrats och tvingats söka jobb som inte finns. Vi vet att cancersjuka förväntas arbeta sig friska.
Straffar sig att vara sjuk
Det är själva verkligheten som urholkar förtroendet för socialförsäkringarna.
Särskilt misstänksamma mot om trygghetssystemen kommer hjälpa är de som har egen erfarenhet av sjukdom, arbetslöshet eller fattigdom.
Ibland pratar man om det här som ett politiskt misslyckande, men tänk om det sviktande förtroendet för de sociala skyddsnäten är precis vad politiken ska åstadkomma.
Avsikten med förändringarna i socialförsäkringarna var ju att skillnaderna i levnadsstandard och trygghet mellan folk med arbete och folk som lever på bidrag och försäkringspengar skulle öka och få folk att börja jobba.
Det ska löna sig att arbeta - och straffa sig att vara sjuk och arbetslös - heter det ju.
Ur det perspektivet kan väljarnas oro för och missnöje med trygghetssystem ses som något helt annat än ett politiskt misslyckande.