Dramatiken finns mitt i vardagen

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Ibland känns texterna i ”Kampen, Sorgen, Kyssen” en smula vilsna. Boken är ett sätt att fira att tidningen Dagens Arbete funnits i tio år, och innehållet är från början tidskriftsreportage. Inträngda mellan en pocketboks trånga pärmar och utan bilder blir de lite stympade.

Bitvis är det också känslosamt, på gränsen till det sentimentala. De texter som valts ut handlar om starka upplevelser, om saknad, vanmakt och kärlek. Tillsammans skulle det lätt kunna bli för mycket.

Ändå är invändningarna marginella. ”Kampen, Sorgen, Kyssen” känns nämligen som en viktig bok, framför allt därför att den avslöjar något om vår tids berättelser.

Reportagen från Dagens Arbete handlar om vanliga människor och om livets dramatik.

Om den arbetslösa sömmerskan i Värmland vars liv kretsar kring Elvis. Om den litauiska svetsaren i Västergötland som hela tiden tittar på fotot av sin familj eller om den unga finländska som lämnade gården för att ägna ett liv åt att bygga bilar i den svenska industrin. Om sorgen sedan en vän eller arbetskamrat dödats på arbetet och om skräcken för att förlora jobbet.

Små historier om stora händelser. Precis det som är grunden för en verkligt bra berättelse.

Det är historier som fackförbundspressen av tradition tagit på sig att berätta. Många förbundstidningar är fulla av starka reportage.

Det är också teman som alla skulle kunna vara utgångspunkten för utmärkt skönlitteratur. I fiktionen blir vardagen av någon anledning ofta avstamp för hyllade berättelser. Årets Augustprisvinnare Susanna Alakoskis ”Svinalängorna” är bara ett exempel.

Men det är inte historier som berättas av den breda journalistiken.

Det är som om det som händer på Stureplan i Stockholm självklart skulle ha ett större allmänintresse än kampen för jobben i Värmland. Eller som om aktiekurser nödvändigtvis är viktigare än en arbetsplatsolycka.

Vi får veta allt om kändisar, men nästan inget om de människor som finns bakom nyhetsrubriker och statistiska rapporter.

Fackförbundspressen är med sina reportage något av en motvikt. Kanske ett av de viktigaste uppdrag journalistiken innehåller.

De fackliga tidningarna är lästa och uppskattade, inte minst därför att de ger plats åt det klassiska reportaget. Men i den allmänna debatten uppmärksammas de alltför sällan.

Om människor ska känna att den demokratiska diskussionen och den politiska debatten berör dem måste offentligheten rimligen rymma känslor och erfarenheter från vardagen. Då måste det finnas ett språk som handlar om regional avfolkning, om jobb som försvinner och om dåliga arbetsmiljöer. Men också om stoltheten över det som produceras och om glädjen i gemenskapen på arbetsplatsen.

Den lilla boken med texter ur Dagens Arbete påminner om att precis dessa saker låter sig berättas.

Det är texter som förtjänar att läsas igen, och sparas. Därför är det lätt att överse med det som kanske kunde varit svagheter i ”Kampen, Sorgen, Kyssen”.

Ingvar Persson