Det är ett krig – inte närvaro

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Det pågår ett krig i Afghanistan och Sverige tillhör de krigförande. I går dödades två svenska officerare och en afghansk tolk i ett eldöverfall väster om Mazar-i-Sharif. Ytterligare en svensk soldat skadades.

Det är en tragedi, precis som de oräkneliga tragedierna i de konstanta krigen i Afghanistan sedan den sovjetiska invasionen 1979.

Så motiverar politikerna

Ändå talas det nästan aldrig om krig när svenska trupper i Afghanistan diskuteras. Det pratas om närvaro, engagemang eller – med ett olyckligt lån från engelskan – mission.

Det är med de orden en massiv majoritet av svenska politiker motiverar svenska soldaters uppdrag i en krigszon.

Det är ingen tillfällighet. Det finns inget folkligt stöd för en svensk krigsinsats. Svenskarna vill se svenska soldater på fredsskapande och konfliktförebyggande uppdrag. Inte som utländska trupper i ett krig allt fler i den lokala befolkningen uppfattar som ett angrepp.

Ändå är det alltså till den verkligheten den svenska riksdagen skickar svenska soldater.

Det reser frågor. Har de svenska soldaterna fått den utbildning och träning uppdraget kräver? Hur är det med utrustning och skydd? Har soldaterna fordon och vapen för att verka i en krigszon? Liksom i höstas tvingades svenskarna i går lita till andra länders helikoptrar.

Behöver fred och säkerhet

Sverige befinner sig i krig, men kan vi förbereda oss för krig när ingen ansvarig vill ta ordet i sin mun?

Därför måste frågorna också handla om själva kriget. Om syftet, och om förutsättningarna att nå det.

Afghanistan behöver fred och säkerhet. Ingen ifrågasätter det. Landet behöver en administration utan korruption och naturligtvis är Afghanistan i enormt behov av ekonomisk utveckling och utbildning.

Ungefär så ser också dagordningen för det utländska engagemanget ut, i alla fall när det uttrycks i högtidliga deklarationer. Säkerhet i väntan på att afghanerna själva ska ta över, bistånd för utveckling av den afghanska ekonomin. Och krav på regimen att bekämpa den omfattande nepotismen och korruptionen.

En svag regim utan auktoritet

Krigets vardag är en annan. Civila som dödas i bombanfall. En regim med minimal integritet och ännu svagare auktoritet. En motståndsrörelse som med obeskrivlig brutalitet vinner framgångar och en blomstrande narkotikaproduktion.

Allt det trots de utländska trupperna. Trots ett krig som pågått i åtta år, och som ingen i dag anar slutet på.

Vi måste ställa frågor om hur det afghanska kriget ska avslutas.

Respekten för de stupade soldaterna kräver det.

IP