Vi delar nog inte världsbild, Irene
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-06-19
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Vad hotar arbetarrörelsen? Fråga mig och jag svarar dess föråldrade självbild. En arbetare är en arbetare är en arbetare, säger folk och tänker sig en manlig, vit, heterosexuell industrianställd – som jobbar skift.
De finns och de är många. Men de är långtifrån alla. Arbetarrörelsen har länge varit blind för sina invandrare, kvinnor och homosexuella. Klassanalysen har alltid funnits där, till skillnad från insikten om orättvisorna som byggs på könets, etnicitetens och den sexuella läggningens grund.
Sakta ändras det. Socialdemokraterna blir feminister. LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin talar om vikten av integration och sexuellt likaberättigande.
Alla är inte nöjda. I två artiklar i den socialdemokratiska tidskriften Tiden oroar sig LO-ekonomen Irene Wennemo för hur det politiska samtalet byter dimension. Från en ”klassbaserad höger-vänsterdimension” till en ”liberal-konservativ dimension”.
Wennemo ser det hända när frågor om arbetslivets villkor får finna sig i att samsas med frågan om homoadoptioner. Hon räds den utveckling som gör att människan också i den politiska vänsterns ögon inte bara har en klass, utan också ett kön och en etnicitet.
I förlängningen hotar det samhällsengagemanget, menar Wennemo. Det kan till och med utgöra grogrund för den högerextremism som växer sig stark i andra delar av Europa, skriver hon:
”När vänsterpartierna blir mer liberala än vänster, har arbetarklassen inte längre ett parti att känna sig hemma i, då kan många lätt bli offer för locktoner från högerpopulister, som hävdar att de företräder arbetarklassens intressen.”
Resonemanget är farligt naivt. Statsvetenskaplig forskning (exempelvis Marie Demker vid Göteborgs universitet) visar att Sverige lyckas hålla högerpopulisterna på mattan genom en stark motopinion. Den strukturella rasismen diskuteras öppet. Humanisterna tar ständigt debatten med rasisterna.
Samtalet om de etniska orättvisorna försvagar högerextremisterna, tvärtemot Wennemos mörka profetior.
Fast vi delar nog inte världsbild. ”Historiskt har det visat sig att det var den klassbaserade dimensionen som väckte arbetarklassens engagemang. Och jag tror inte det har ändrat sig”, skriver hon och fortsätter:
”Om inte politiken längre handlar om de frågor som berör våra konkreta vardagsvillkor blir politiken inte tillräckligt intressant för stora grupper.”
Smaka på orden: Om inte politiken längre handlar om... våra konkreta vardagsvillkor...
Vems vardag menar Wennemo? Den lesbiska kvinnan som diskrimineras på sin arbetsplats och möter fackets oförståelse? Invandrartjejen som fattar att anställningsintervjun är körd så fort arbetsgivaren ser slöjan? Sjukvårdsbiträdet som halkar efter industriarbetaren i lönerörelse efter lönerörelse?
Skulle sånt inte röra ”våra konkreta vardagsvillkor”?
Det är knappast människorätten som hotar folks engagemang. Det gör en arbetarrörelse som inte förmår att se sina människor.