Låt kvinnorörelsen vara ett ettrigt fittstim

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

8 mars 2005. Så här på internationella kvinnodagen läser jag Anita Wikman, finlandssvenskan som jobbade i åldringsvården innan hon blev författare och började avslöja manssamhället med poesi. Ur ”Därför” från 1977:

”Jag var utarbetad och dödstrött

av ett tungt flerskiftes vårdarbete

där lönen var kvinnlig, det vill säga,

jag var mera än underbetald.

Jag hade man och två barn, rara

men aningslösa om hemar-

betets dagliga nödvändighet.

Nätterna hade blivit mig en lång

plåga av stickande samhällsfrågor

och liksom hav i storm, brusade

och sjöng det i mitt arma huvud:

Orättvist, orättvist.”

En dag orkar hon inte längre, de länge tillbakahållna tårarna rinner och rinner, hon kan inte förklara någonting för sin handfallna familj utan förs till sjukhus där hon sövs ner och får sova, sova ... På tredje dagen meddelar en läkare vänligt att hon lider av akut depression.

”Efter lite småprat skrev han ut

lugnande piller, trollpiller att

döva kvinnors nyväckta tankar

och minska samhällets skuld med.

Jag log snett inom mig själv och

tänkte att nu satans spolingar

och herrar får det vara nog. Nu är

jag redo att dansa med i de hår-

dare valserna ett tag, för vågar

andra kvinnor, så nog vågar

också jag.”

Socialdemokraternas partisekreterare hoppas på kvinnors mod att dansa med i de hårda valserna. I dag presenterar Marita Ulvskog nätverket Feministas, som ska tvinga fram feminismen inom socialdemokratin. Förhoppningen är att LO-kvinnor i offentlig sektor ska gå med, de som ”vet precis hur jäkligt det kan vara”.

Samtidigt spekuleras det i när Gudrun Schyman tänker presentera sitt nya feministparti.

Det sägs att hon, Maria-Pia Boëthius och Ebba Witt-Brattström ska fylla riksdagen med feminister som är där av en enda anledning: att bekämpa könsorättvisorna.

Feminismen retar partipolitiken som aldrig förr. Kvinnor från alla borgerliga partier kräver att Lars Leijonborg och Fredrik Reinfeldt ryter till mot sexismen i medierna. Socialdemokratiska kvinnoförbundets ordförande Nalin Pekgul tar itu med gubbar ute i partidistrikten som säger att ”det där med varannan damernas på listorna, ska det verkligen vara nödvändigt?”

Jag blir alldeles varm inuti. Precis det här var meningen med feministhypen för några år sedan. Nästan alla partier (ja, inte moderaterna och kristdemokraterna då) berättade vad feminismen betydde för dem. Socialdemokraterna skrev in feminismen i sitt partiprogram. Så skapades en kontaktyta för kvinnorörelsen, en möjlighet för feminister att ställa krav. Partierna har ju lovat. Klart de måste leva upp till alla sina fina ord.

Mer än var femte väljare kan tänka sig att rösta på ett feministparti, säger opinionsundersökningar. Suget efter ett nytt feministiskt parti visar att det finns ett glapp mellan vad väljare vill ha och vad partierna ger. Många människor längtar efter mer feminism och större handlingskraft i jämställdhetsfrågor.

Det är inte så konstigt. Varje dag, i vardagens alla delar, märks könsorättvisorna. Våldtäktsdomarna (flickan får skulden för övergreppet eftersom hon hade druckit, flirtat, visat lite hud) är lika sneda som lönerna i vården och omsorgen (kvinnan tar hand om chefens farmor och får betalt som om hon ... rastade hundar eller något). I stora delar av världen är aborträtten under attack.

Sedan finns det naturligtvis de som tycker att kvinnor ska nöja sig, att världen är bra precis som den är. Forskare och debattörer hävdar att kvinnors kroppar skriker åt kvinnors hjärtan att det där med lönen och makten inte spelar någon roll så länge de får ta hand om smutstvätten och disken. Könsorättvisorna skulle alltså inte vara diskriminering utan självklara livsbetingelser.

Det sättet att resonera om kön är inget nytt, snarare ett klassiskt tecken på att jämställdheten bryter igenom. Så fort feminismen flyttar fram positionerna möts den av reaktionära demonstranter som kastar gener och hormoner i stället för ruttna ägg.

Så vad gör vi av den feministiska kraften? Jag tror på feminismens förmåga att tränga in i varje por av samhället, på feministers lust att vara överallt hela tiden. Framför allt tror jag på feministers olikhet.

Vissa är kvinnor, andra är män. Vissa är sossar, andra är moderater och en del skyr partipolitik som pesten. Vissa städar, andra forskar eller spelar rock. Vissa älskar kvinnor och andra älskar män. Feminister har gjort olika saker och varit på olika platser och är födda på olika ställen.

De olikheterna ska kvinnorörelsen använda och göra till sin styrka: den feministiska bredden är poängen.

Därför tror jag inte på ett feministparti. Riksdagen är viktig men ändå en arena bland många. Feminister som samlas i ett enda parti och som anstränger sig för att komma överens riskerar att göra feminismen smal i stället för bred. Feministpartiet riskerar att ta feminister från andra arenor där de verkligen behövs.

Låt kvinnorörelsen vara som ett ettrigt fittstim. Högt och lågt, på bredden och längden och tvären ska vi aldrig lämna någon del av samhället i fred.

Snabba ska vi också vara, snabba och fria och arga när vi dansar med i de hårda valserna.

Åsa Petersen