Dags att prata om arbetets innehåll
Många har redan berörts av berättelsen om Johan Löfroth och Gustaf Seppelin Solli, de två unga arbetare som för två år sedan skakades vid Nordkalks anläggning i Luleå.
I nya boken ”Döden på jobbet” berättas deras historia av journalisten Ellinor Torp. Och vi ställer oss frågan, igen: hur kunde Johan få dö? Hur kunde Gustaf få skadas för livet?
Hur kunde det hända?
Samma år som olyckan på Nordkalk dog en människa var sjätte dag på sitt jobb. Bara bland industri- och metallarbetarna fick 1 566 jobbare allvarliga skador på arbetet.
I år har redan 17 personer dött på jobbet. Över 19 800 arbetsolyckor har anmälts.
När den borgerliga regeringen tillträdde 2006 fick arbetsmiljöarbetet snabbt stryka på foten. Arbetslivsforskningen prioriterades bort och man skar ner resurserna till arbetsmiljöinspektioner.
I dag når Sverige inte ens upp till arbetsorganisationen ILO:s rekommendationer på en arbetsmiljöinspektör per 10 000 anställda. I regeringens budget finns det inga nya satsningar på arbetsmiljöområdet.
På byggen och industrier har långa kedjor av entreprenörer, med en beställare i toppen, blivit mer regel än undantag. Bemanningsföretag hyr ut enskilda individer till olika verksamheter, vilket gör ansvaret för olyckor otydligt.
Vid de skyddsronder som IF Metalls genomförde i oktober 2012 visade sig stora brister. Mer än hälften av företagen struntar i riskbedömningar. Fyra av tio arbetare som arbetar med kemikalier saknar utbildning för hantering av dessa. Samtidigt vittnar fack och skyddsombud om ökad press och underbemanning på många arbetsplatser.
Snart sagt alla svenska partier vill prata jobb och arbete inför valet nästa år.
Det är dags att de svenska politikerna också börjar prata om arbetets innehåll.