Oui eller non till EU-författningen
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-11-30
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Under tre slitsamma månader har de franska socialistpartiet mätt styrkan i argumenten för eller mot EU:s nya författning. Partiledningen är splittrad. Gamla ministrar som Jacques Delors och Michel Rocard står mot varandra. Två av partiets största fraktioner utmanar den ganska bräckliga partimajoriteten. Partiets valkampanj är över, och i morgon kan 200?000 rösta ja eller nej till den konstitution som manglats fram i EU-konventet.
Nej-sidan skiljer sig från svenska EU-kritiker.
– Vi vill ha ett federalt EU med rätt att besluta över skatter och socialpolitik. EU måste bli en politisk gemenskap och inte förbli ett slags mellanstatlig marknad, sa Arnaud Montebourg när vi samtalade i franska nationalförsamlingen.
Han är en av ledarna för ”De nya socialisterna”, med en ideologi snarlik den som växer fram inom Vägval vänster. Montebourg, liksom de i den andra nej-fraktionen ”Nya världen”, menar att EU-konstitutionen helt enkelt skriver in marknaden som grundlag. En åsikt som delas av professorn och statsvetaren Sverker Gustavsson.
Den som tar sig tid att läsa tredje delen av konstitutionen upptäcker att den skulle kunna vara valplattform för ett ordinärt högerliberalt parti. Inte så märkvärdigt; författningens författare kommer med väldig övervikt från den sortens partier.
Nej-sidan hade länge tydlig dominans i det franska socialistpartiet. Följaktligen har ja-sidan mobiliserat partiets urtidsandar, Lionel Jospin och Jacques Delors, för sin EU-lojala linje.
Få, om ens någon, berömmer innehållet i EU-konstitutionen. Den gör grundlag av de stora besluten om inre marknad och Maastricht, fyller på med en fri-och rättighetskatalog och fördelar makten mellan EU:s institutioner. I huvudsak det gamla men paketerat till grundlag eller traktat.
Ja-sidans huvudargument är strategiskt orienterade. Ett nej skulle kasta in EU i kris, förhindra framsteg och, kanske viktigast, undergräva Frankrikes centrala roll i unionen. Dessutom skulle de franska socialisterna, EU-parlamentets starkaste, riskera sammanbrott.
– Den här franska omröstningen är inget annat än primärval inför presidentvalen 2007, kommenterar svenska regeringsmedlemmar.
Nej-sidan leds av Laurant Fabius, förankrad till höger i sitt parti , den här gången stödd av vänstern.
Fabius, en gång premiärminister, vill bli presidentkandidat. Det vill antagligen också partiledaren François Hollande och säkert maktbjässen Dominique Strauss-Kahn – båda ja-ledare.
Sådana maktstrider väger tungt men krossar inte den andra frågan: Måste man, för att vara trogen EU:s kompromissmaskin, säga ja till en författning, som grundlagsfäster marknaden och marginaliserar politiken?
I Sverige slipper vi grubbla över den sortens problem: ”Frågan om svensk folkomröstning om EU-författningen dog när Marita Ulvskog blev socialdemokratisk partisekreterare”, som en av partiexpeditionens bästa analytiker uttrycker saken.