Det handlar om att ta ställning
Publicerad 2011-08-16
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
I går befann sig delar av regeringen på Norrmalmstorg för att uppmärksamma att 20 år gått sedan Baltikum vann sin självständighet. Samtidigt högtidlighöll man minnet av den rörelse som varje måndag mellan 1990 och 1991 samlades på torget och demonstrerade för balternas frihet.
I över 50 år var Estland, Lettland och Litauen i olika omgångar ockuperade av vår tids värsta diktaturer. Efter krigsslutet kom de baltiska staterna att kallas sovjetiska delrepubliker.
Den svenska samlingsregeringen erkände 1944 tvångsanslutningen till Sovjet. Baltutlämningen två år senare är en skamlig episod i vår historia.
Det kan vara värt att påminna om att efter Sovjets intåg 1940 hann över 2 500 måndagar passera innan folk samlades på Norrmalmstorg. Före 1989 var det få som brydde sig om frihet för Baltikum, åtminstone offentligt.
Socialdemokratin får ofta kritik för att man var för passiv i sin Baltikum-politik. Så här 20 år senare är det lätt att hålla med. Stabilitet var den överordnade principen i utrikespolitiken och då hjälpte det föga att Birgitta Dahl besökte Baltikum 1989. Det hjälpte inte att Sten Andersson tog initiativ till baltiska informationskontor i Stockholm i januari 1991.
Utrikespolitiken, precis som all annan politisk verksamhet, handlar om trovärdighet.
Den arabiska vår som förändrar Nordafrika och Mellanöstern har liknats vid den frihetsvåg som rullade över Europa efter Berlinmurens fall. Jublen från 1990-talets början saknas.
När upproren i Libyen bröt ut lät utrikesminister Carl Bildt bli att ta ställning och menade att det ”inte handlar om att stödja den ena eller andra sidan”. Samtidigt använde den libyska regimen stridsflygplan mot människor som demonstrerade mot Gaddafi.
Men det är faktiskt precis det som det handlar om, att välja sida och ta ställning. Det visar erfarenheterna från både Baltikum och arabvärlden.