Vi måste få veta vem som betalar
Stein Erik Hagen, Christen Sveaas, Jens Ulltveit-Moe.
Under den nyligen avslutade valkampanjen i Norge berättade de norska fackens centralorganisation, LO, att dessa tre herrar tillsammans skänkt 5,5 miljoner till högerpartiet Høyre.
Får mer tillbaka än de ger
Hagen, Sveaas och Ulltveit-Moe tillhör Norges stenrika elit och, som LO formulerade sig, ”för varje krona dessa miljonärer ger får de mer igen i skattesänkningar”.
Inför det svenska valet 2014 kan inte vårt LO – eller någon annan heller för den delen – göra liknande annonser. Vi kan inte få reda på vem som skänker pengar till de svenska partierna.
Inför de senaste två valen har Moderaterna – norska Høyres systerparti – till stor del finansierats via ekonomiska bidrag från hemliga givare. Enligt årsredovisningarna handlar det om många tiotals miljoner som plöjts ner i partikassan.
Vi vet inte vilka bidragsgivarna är eller vad de vill ha i gentjänst, om något.
På det sättet lever vi i ett i det närmaste världsunikt land. I nästan alla demokratier är det lag på att partierna måste redovisa varifrån de får sina pengar. I Europa är det bara Sverige, Malta, San Marino och Schweiz som saknar lagstiftning kring partifinansiering.
För detta har vi gång efter annan fått stenhård kritik, från bland annat Europarådet och antikorruptionsorganisationen Transparency International.
Förespråkar ny lag
I riksdagen har Folkpartiet och Miljöpartiet länge förespråkat en lag om öppen redovisning av bidrag till politiska partier. 2010 bytte Socialdemokraterna fot och sa sig vara positiva till en lag. När Moderaterna för två år sedan också kom ut till stöd för en lag började saker äntligen hända.
Men när lagförslaget kom i somras saknades regler som förhindrar anonyma bidrag. Och i sina remissvar totalsågade de borgerliga partierna hela förslaget, så någon lag lär det inte bli innan 2014.
Det är pinsamt.
Skadar förtroendet
Blotta misstanken om politisk korruption ligger där och skaver och skadar på sikt förtroendet för vår demokrati.
Riksdagens rumsrena partier borde i rimlighetens namn kunna komma överens om hur vi bygger ett regelverk som skyddar vår politik från korruptionsrisker.
Alla säger sig ju vilja det. Och man har ju lyckats ta fram lagstiftning i de flesta andra europeiska länder.
I Norge, till exempel.