Sänkt skatt värmer inte dödsbädden
19 JANUARI 2014. Välfärden
Det finns en munk som ensam har byggt en katedral.
Den är inte färdig än men den står utanför Madrid.
Justo Gallego Martinez har hunnit bli 88 år gammal. Han stiger upp varje morgon klockan fyra och samlar in kasserat material från närliggande fabriker. Klockan sex börjar han bygga. Tegelsten för tegelsten arbetar han i tio timmar.
Han har hållit på i 51 år, rapporterade Daily Beast med anledning av en ny fotoutställning om projektet.
Ingen ritning och inget bygglov. Katedralen består efter fem decennier av ett bibliotek, ett kloster, en prästbostad, två dussin torn, en krypta och en 60 meters kupol som ensam tog 20 år att färdigställa. Det är en historia som fascinerar långt utanför de religiösa leden.
Martinez hoppas att den lokala kyrkan ska ta hand om bygget efter att han dör.
Men han kan förstås inte veta. När vi glömmer hur mycket arbete som låg bakom något börjar vi lätt ta det för givet.
Snart är det bara vilken kyrka som helst och någonstans där börjar förfallet.
I alla fall inom politiken.
I somras skrev Per Wirtén i magasinet Arena om konsekvenserna av ”mittenextremismen” i Sverige. 2010-talets politik med dess krav på jobbskatteavdrag, billigare hembiträden, avdragsgilla privatlärare, krognotor och nybyggda badtunnor. Medelklassen vrålar ”hit med stålarna” och Fredrik Reinfeldt förklarar hur mer pengar till medelklassen kommer göra de sjuka och arbetslösa anställda och friska.
En populism utan prioriteringar poserar i Anders Borgs Powerpoint-presentation under rubriken ”ansvar”. Tyvärr är den kortsiktig.
”Förlossningsvården förbereder sig för två kaosveckor” skrev Dagens Nyheter i veckan. Stockholms läns landstingsledning försöker lösa vårdkrisen genom att erbjuda barnmorskorna 1 000 kronor i bonus för varje extra förlossning. Filippa Reinfeldt får kritik för dålig planering.
Och kontrar med att skylla på barnmorskorna.
Svensk förlossningsvård har problem.
I somras kunde kvinnor med havandeskapsförgiftning och riskgraviditeter inte läggas in på kvinnokliniken i Malmö. I Göteborgs-Posten varnade tre barnmorskor för att deras arbetssituation var så pressad att de hade svårt att lyssna på barnens hjärtljud när de skulle.
I dag läser vi inte längre bara om arbetslösa och sjuka som faller igenom systemen – vi läser om system som sviktar i de faser av livet där vi alla behöver hjälp.
TV4:s programledare Jenny Alversjö twittrade i veckan om hur hon hittat sin döende mormor i ett förråd utan filt på Danderyds sjukhus. Ja, Jenny Alversjö hade kunnat ta sitt femte jobbskatteavdrag till Åhléns i Mörby centrum och köpt en filt. Men det är inte vad hon vill.
Det är inte vad någon av oss vill.
Så, hur har vi hamnat här?
”Det finns inget samhälle – det finns bara människor och incitament”. Så skulle en nymoderat programförklaring kunna se ut.
När det finns för få jobb är det ”incitamenten att jobba” som ska öka.
När det finns för få barnmorskor är det ”incitamenten att ta en extra förlossning” som ska öka.
Det politiska medlet är konstant: en tusenlapp i privat ficka.
Fredrik Reinfeldt är inte ensam.
I Storbritannien har högern upptäckt att ensamstående mammor är fattiga. Deras lösning: ”att öka incitamenten att gifta sig”.
Sänkt skatt med 150 pund ska leda dem till altaret. Reformen kostar 600 miljoner pund som förstås hade kunnat läggas på annat.
Det är lätt att glömma bort hur mycket arbete som låg bakom välfärdsstaten.
Desto större något är desto lättare är det att ta det för givet.
Katedralen slutar vara ett mirakel och blir en del av utsikten från ditt fönster.
Och någon gång då slutar vi att bygga på den.
Nej, situationen i svensk sjukvård och förlossningsvård kan inte förbättras enbart genom ”mer resurser”. Den kan inte heller skyllas enbart på Moderaterna.
Trots det kan vården bli Fredrik Reinfeldts akilleshäl i valrörelsen.
Vårdkrisen slår rakt mot Moderaternas berättelse. Rubriker om sjuksängar i korridorer, kaos på akuten och brist på barnmorskor påminner oss om att vi behöver något mer.
Att det finns ett samhälle, inte bara människor och incitament. Att politik kräver mer än skattesänkningar. Att statsskuld och hästsvans inte är det enda måttet på ekonomisk kompetens och att vi alla kommer behöva förses med filt någon gång i livet.
Den politiska debatten förskjuts.
Från individuella behov till gemensamma.
”Vad hade du gjort om du fått leva ditt liv igen?” frågade BBC den katedralbyggande munken.
”Jag hade byggt katedralen igen, fast större. Dubbelt så stor”.
De svenska sossarna har inte samma självförtroende.