Inför den Andres ansikte kan jag inte fly mitt ansvar
Valet tycks stå mellan ”halloween” och allhelgona. För den yngre generationen lockar den amerikaniserade spöknatten med pumpor och läskiga masker mer än det stilla vördandet av de döda vid kyrkogården. Ändå ska vi komma ihåg att allhelgona inte firades så mycket förr i tiden i Sverige. Tändandet av ljus vid gravarna har fått sitt uppsving under senare år. Trots halloween har allhelgona blivit en av de verkligt stora folkliga högtiderna vid sidan av advent och julfirandet.
Jag hörde på radion att om vädret blir bra räknar personalen vid Skogskyrkogården i Stockholm med att hundratusen personer besöker gravarna i helgen, däribland många familjer med barn.
Vårt behov av riter tycks bli allt starkare i vårt annars så högteknologiska samhälle. De oändliga köerna för att skriva kondoleanser efter mordet på Anna Lindh och havet av blommor utanför NK talade sitt tydliga språk. Genom den kollektiva sorgens liturgi fick vi ett språk för vår medmänsklighet, för delandet av varandras öde.
– Liturgisk är den akt som i ritens form aktualiserar det gemensamma ansvarstagandet inför den Andres blottade ansikte, skriver Mona Vincent i ett gammalt nummer av tidskriften Dialoger. Numrets tema är ”Den Andre”, och Vincent beskriver den judiske filosofen Lévinas etik.
Kanske kan allhelgonahelgens dragningskraft ses som en protest mot ”spegelsamhället”, där vi bär våra masker och speglar oss i varandra.
Att läsa Lévinas texter är att vandra i ett landskap där alla speglar är krossade och där världen inte längre kan ses som teater, fortsätter Vincent. Det gives ingen mötesplats för masker längre. Dramat är inte längre lek. Allt är allvar.
Liturgin är ingen tom rit utövad bakom masker utan ett delaktighetens drama. Man kan inte vända sig bort eller fly undan. Mötet med den Andres ansikte är ett möte där jagets hela existens prövas. Liturgin är etik, menade Lévinas.
Det intressanta i Lévinas filosofi är att mötet med den Andre inte innebär ett självbespeglande. Den Andre är den som är radikalt olik, radikalt annorlunda. I detta ligger respekten, ansvaret och kärleken till den Andre. Etiken bygger på relation och kan därför aldrig bli ett slutet, en gång för alla färdigt system. Lévinas kritiserade alla totalitära system som bygger på behärskandet, kontrollen och likriktningen.
I motsats till dessa konstruerar Lévinas en etik efter följande principer, eller akter som Mona Vincent väljer att kalla dem:
Lyssnandets akt – ”att knäböja inför den Andre”
Ansvarets akt – ”att inte tiga inför den Andres ansikte”
Åtskillnadens akt – ”att bevara den Andres annorlundahet – att inte sträva efter likhet”
Lévinas filosofi är ett reflekterande över ”Ansiktets etik”. Den Andres ansikte representerar utsatthet, nakenhet, det ytterst sårbara. Inför den andres Ansikte ställs frågan om mitt ansvar. Ansiktets mening är etisk. I Gamla Testamentets ”Ebed Jahve”-sånger (Jesaja 53) om den lidande tjänaren framkommer just detta: den Andres ansikte befaller mig att tjäna honom. Ansikte mot ansikte uttalar vi solidaritetens credo.
Ljusen brinner i novembernatten. Allhelgonatid är den Andres tid. Vi lägger av våra masker. Vi spelar inga roller, vi är de vi är.
Vi viskar ”jag älskar dig” och säger därmed ”du ska inte dö”.