Många olika siffror – men vad säger de?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-07-08
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Det är något konstigt, nästan olustigt, över hela situationen. Jag sitter på ett seminarium i Visby. Det är politikervecka och opinionsinstitutet Temo presenterar sin statistik över valet till Europaparlamentet.
Varför gick det som det gick? Varför röstade (eller röstade inte) folk som de gjorde? Lokalen är knökfull – av politiker, journalister och kommunikationskonsulter. ”Vi” diskuterar vad ”dom” tycker och alla verkar lika säkra på sin sak.
Folket från Temo konstaterar att deras beräkningar från tiden före valdagen inte stämde. För att komma till rätta med det är Temo sugna på att göra ännu fler mätningar, ännu närmare valdagen. Som tur är håller Lars Stjernkvist, socialdemokraternas partisekreterare, huvudet kallt.
”Vi ska kanske inte tro att vi kan fånga in alla strömningar i valmanskåren, tränga in i alla dess porer. Hellre borde vi mäta mer sällan och mer långsiktigt. Jag vill inte ha opinionsmätningar i teve kvällen före valet. Det tror jag att jag har ett ganska starkt opinionsstöd för, tio procent plus eller minus”, säger han syrligt.
Problemet med statistik – även om den på många sätt är viktig för samhällsanalysen – är att man kan tolka statistik nästan hur som helst. Sätta sig in i siffrorna, vrida och vända på dem, tills man hittar en tendens som belägger ens egen bild av verkligheten.
Därför kan junilistans Nils Lundgren sitta på seminariet och säga att han lyckades väl med sin mission – att samla de socialdemokratiska och borgerliga väljare som är emot ”maktförflyttningen till Bryssel”. När han egentligen bara samlade drygt 14 procent av de knappa 38 procent som över huvud taget gick och röstade.
Jag säger inte att de andra partierna lyckades bättre: junilistans valresultat var en skräll. Jag säger bara att drygt 62 procent av väljarna valde att inte rösta. Kanske är det dessa människor, snarare än några andra, som eftervalsdebatten borde tala om och med.
Alla som stannade hemma gjorde det ju inte i protest mot EU. Hur folk röstar i Sverige, om de gör det, är fortfarande en fråga om klass och makt.
Bakom beslutet att inte rösta ligger ofta en känsla av att inte höra till, att inte vara med, till fara för demokratin.
Statistiken från Temo visar exempelvis – om jag nu ändå ska använda mig av den – att högskoleutbildade röstade i högre utsträckning än grundskoleutbildade, tjänstemän i högre utsträckning än arbetare. Förvånad, någon?
När Temo frågar dem som trots allt gick till vallokalerna varför de röstade i EU-valet, svarar hela 57 procent att de gjorde det av plikt. Bara 10 procent uppger att de röstade för att få in rätt parti i Europaparlamentet.
Om den siffran stämmer blir bilden om möjligt ännu mörkare. Få röstade. Ännu färre röstade av politisk övertygelse. Partierna har inte direkt lyckats engagera väljarna för sin Europatanke – eller för sin frånvaro av en sådan.
Politikerveckan har en del att fundera på.