I kväll blir Italien världsmästare
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-07-09
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Zinedine Zidanes sista måltid med lärjungarna
Tungt år för Italien. Fotbollen bokstavligen i händerna på svarta tipsbolag och klubbdirektörer. Politiken länge vidöppen för korruption. Ekonomin på väg ned mot division 2.
Tung öppning i öppningsomgångarna i fotbolls-VM, bara oavgjort mot ett tunt amerikanskt lag.
Sen öppnade sig sommarhimlen och Italien klev rakt in i den. Laget i VM-final och scenen: en stor arena i en klassisk europeiska huvudstad.
De som inte började se fotboll på 2000-talet förstår att jag skriver om VM-året 1982. Ett slags festouvertyr till eller repetition inför årets VM-final.
Fotbollshistorien bygger på den eviga upprepningen. Latinamerika vinner hemma hos sig, européerna på vår gamla kontinent. Och Italien tar vanligen hand om segern när landslaget varit särskilt utskällt och fotbollens affärer stinker värre än någonsin.
I Madrid 1982 samlade Italien ihop en tungt erfaren mästerlig målvakt – Dino Zoff – två hårdföra men tekniska innerbackar och så det vackert effektiva anfallsparet Paolo Rossi och Bruno Conti. Ungefär samma sorts uppställning som i dag.
1982 vann Italien, som i år, semifinalen med 2–0. Enligt repetitionens regel bör det bli 3–1 i kväll. Kanske kan premiärminister Romano Prodi från hedersläktaren upprepa president Sandro Pertinis, då 86, vackra gest från 1982. Den åldrade statschefen, dömd till döden av Mussolini, svängde sin lilla svarta hatt i en segergest mot alla oss på Bernabeu-stadion.
Finalmotståndaren Frankrikes matcher har jag i huvudsak följt på krogar i Paris. Storbilds-tv, franskt kök och vin. Våldsamma protestvisslingar fyllde restaurangen när Jacques Chirac smögs fram i rutan och sedan dånade ”Zizou! Zizou!” så att fönstren ut mot sommarnatten vibrerade ända till matchslut och seger. På Bastiljen hängde folk som mogna plommon på det stora frihetsmonumentet. I den skvalpiga fontänen vid Boul’ Mich pågick ett evigt rejvparty och på Champs-Elysées hade hundratusentals svept in sig i franska, portugisiska och algeriska flaggor. Hommage à Zidane.
Klockan 3 på natten nådde jag mitt hotell. Omöjligt att sova. Påmindes om att jag tidigt under VM med sorg beklagat att Zidane valt att delta – en gång för mycket. Han föreföll inledningsvis så trött. Kanske plågad av sin blodsjukdom.
I Paris pågår en utställning om den väldiga kolonialutställningen från 1931. En orgie i hemska stories om kannibaler, vildar och primitiva folk, som måste civiliseras av moderlandet. Den tiden växer rakt in i fotbollslandslaget, så fyllt av oändligt avlägsna släktingar till dem som förtrycktes. Rollen som civilisatör har bytt huvudrollsinnehavare. De gamla fördomarna klibbar ändå fast, särskilt inom den borgerliga eliten. En av landets ledande liberala filosofer, Alain Finkielkraut, talar med avsmak om franska fotbollslandslaget som opatriotiskt ”black, black, black”.
Lilian Thuram, på en gång vänsterintellektuell och oslagbart effektiv innerback, svarar stillsamt: ”Jag är inte svart, jag är fransman.”
Fotbollsfesten i Frankrike är, hittills, större och vildare än jag minns den från världsmästaråret 1998. Fast spelet har varit instabilare. Bländande uppvisning mot det, som så ofta, svårt överskattade Brasilien. (Människor som inte förstår fotboll håller alltid på Brasilien.) Effektivt men något glädjelöst defensivt mot Portugal. Cynisk och arrogant fotboll, annars något som Italien aningen orättvist anklagas för.
Matchdagen förbereder jag med att noga studera mina Zidane-dvd. Från hans dubbla roulett-dribbling som tonåring i Cannes till den perfekta volleyn i Champions League-finalen. Franska beundrare jämför Zidane med målaren Henri Matisse: enkelt, lekfullt skapande som hjälper oss att bli delaktiga i den stora konsten. Andra ser Zidane som Jesus. Vid dryga trettio äter han sista måltiden med sina lärjungar.
Sånt går an att skriva i Frankrike, där förbundskaptenen Raymond Domenech står till vänster, är teaterkännare och föredrar litteraturtidskrifter framför sporttidningar. I Sverige skulle numera varje jämförelse mellan Fredrik Ljungbergs spelfantasi och Halmstadgruppens surrealistiska konst driva fram protester och bröl från mediernas unga, ofta tråkiga åsiktspoliser.
Jag vågar mig ändå på följande formulering: Fotbollen är regeln, Zidane undantaget.
Zizou är värd en sista, svindlande vacker fotbollsföreställning. Men som jag skrev redan för två månader sedan: Italien blir världsmästare.