I Sverige kramades vi i tid och otid
Nya sociala spelregler efter pandemin
I början av pandemin uppmanades vi alla att hålla social distans. Det var en fatal felsägning som först efter hand rättades till. Det var fysisk distans som var viktig. Minst två meter!
Däremot var och är det fritt fram för social kontakt. Nog kan man höra en röst över ett coronaavstånd? Och på större distans funkar mobilen. Föreläsningar och mer organiserade samtal kan skötas över nätet. Kamera finns i varje ny dator. Det är bara att ansluta sig.
Så har gymnasister och studenter tvingats studera under mer än ett år. Först kan det vara lockande. Snart blir det en börda. Föreläsaren sitter där och mal och mal och bakom ansiktet ser man ständigt samma vardagsrum, smakfullt eller trist. Frågor och inpass från studenterna känns lika artificiella: ett talande huvud i ett annat rum.
Finns det någon som kommer att sakna den sortens sociala kontakt? Kanske någon rationaliserare som ser en ekonomisk vinst. Inga skolsalar som behöver värmas upp eller städas! Sådant får var och en klara av själv, hemma hos sig.
För alla andra blir det skönt. Säkert också för dem som arbetat hemifrån med annat än undervisning. Människor är flockvarelser som gärna vistas på samma plats. Den fysiskt närvarande människan utstrålar så mycket mer än den rörliga bilden av hennes ansikte. Hon har kroppsspråk och till och med en lukt.
För många människor har pandemin inneburit en ibland outhärdlig ensamhet. Jag tillhör de lyckliga som gick in i den fysiska isoleringen i gemenskap med en annan människa. Vi har från dag ett delat virus och bakterier liksom det mesta annat. Och ingen covid-19 har vi fått, trots att vi inte tillhört de allra försiktigaste.
Nu är vi dubbelt vaccinerade och därmed något så när på säkra sidan. Vi kan börja leva som vanligt, krama barnbarn och barnbarnsbarn och gå på bio och teater och konserter igen. Vi kan umgås med vänner lika otvunget som på den tiden då fler förknippade corona med en ölsort än med ett virus. Kort sagt, det fysiska avståndet kan ibland bli lika litet som det sociala.
Det är viktigt att lägga betoningen på ordet ”ibland”. Varje människa har behov av en intimsfär dit hon inte släpper andra än de som är särskilt välkomna. Män har ofta svårt att fatta att kvinnor måste ha en sådan sfär. Men det finns också välmenande entusiaster av båda könen som inte har någon känsla för avstånd.
En vän till mig sa en gång skämtsamt ironiskt: I Sverige kramas vi! Det var förstås en parodi på Stefan Löfvens: I Sverige tar vi i hand! Tänk om vi kunde komma så kloka ut ur pandemin att vi förstår att ibland kan vi kramas, ibland ta i hand, ibland visa vår respekt på annat sätt.