Sveriges siste kung – det kan också firas

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Kronan på Carl Gustafs huvud väger lättare än på decennier

”Det här betyder slutet för regeringen och partiet”, sa Tage Erlander. Sånt sa han ofta.

Det var 1967 och vi höll morgonsamling i statsministerns stora, vackra ämbetsrum. Nyheten hade just nått honom: ett antal socialdemokrater i riksdagen krävde att statsskicket skulle utredas. Monarki eller republik? Gruppen, som tog partiprogrammets republikkrav en aning på allvar, leddes av Nancy Eriksson, folkligt förankrad. Hon älskade Svensktoppen, hyllade hemmafruar och var en formidabel debattör, på skånska.

Det socialdemokratiska dilemmat

Erlander var skrämd: en strid om gamle kungen, förnäm och bildad och gift med den hortikulturellt intresserade Louise.

På sent 40-tal eller tidigt 50-tal kunde vi ha blåst omkull kungahuset, ålder­stiget, skandaliserat och förbrukat, sa Erlander. Men nu var det 1967.

Som alltid såg Erlander också en oerhörd fara från ett helt annat håll. Vad händer, undrade han, när unge Carl Gustaf ska ta över? Kommer han att styras av sin mamma Sibylla som grekiske kungen Konstantin, ett redskap för sin mor Fredrika, främmande för demokratin?

Erlanders dilemma sammanföll med det eviga socialdemokratiska: republik för principens och partiprogrammets skull eller monarki för att bevara social fred, bördsmystik och Makten?

Kungen som påfågel

Hjalmar Branting räddade monarkin på tidigt 1900-tal. Han bytte den helt enkelt mot demokrati och allmän rösträtt. Gustaf V:s hustru Viktoria, som gärna bar pickelhuva och var tyskvän, kallade Per Albin, hans regering och parti för ”packet” (läser jag i Per Svenssons utmärkta bok om kungens far). Med tiden, och särskilt med Tage Erlander, växte nära gemenskap mellan regerings- och statschef. Jag fick alltid intrycket att Erlander kom att uppfatta Gustaf Vl Adolf som en äldre, klok partivän. Den traditionen höll sig vid liv. När Olof Palme mördats sa Carl XVI Gustaf: Partiet har lidit en svår förlust.

Kungen har stannat kvar men huvudsakligen som påfågel, för att pressa ett citat från Olof Palme. Han hade, som sina konservativa anfäder, respekt för monarkin. Få sorgesånger har ljudit vackrare än den Palme uttryckte septemberkvällen 1973 när Gustaf VI Adolfs kropp upphört att fungera. Palme tvingades den aftonen, av omständigheterna, vara klädd i frack och jeans. Kanske en symbol för socialdemokratins kluvna förhållande till monarkin.

Rojalismen är i avtagande men ännu vördad som nationell klenod. Kungamakten och dess skickliga spindoktorer har framgångsrikt moderniserat och putsat upp konungen, hans hustru och deras barn. Statschefens familj har anpassats till vardagligheten, vid behov dekorerad av viss pompa, många galjoner, glittrande uniformer och frasiga festklänningar. Alliansen med adeln och den feodala klassen bekräftas i jaktlag och på herrklubbar. Kungliga ungdomar förenar sig med det nyrika jet­setet på Stureplan. Som en gång 1800-talets grosshandlare och den tidens hov.

En smula banalt för en symbol

Gamle kungen letade i etruskiska gravar efter den klassiska historien och gjorde sig besvär med att förteckna kinesiskt porslin.

Vår kung, som lovar att han lever i tiden, jagar skogens djur, kör snabba bilar, bär scoutskjorta och lyssnar till Tomas Ledin. Inget ont i det men ändå en smula banalt för den som är född att symbolisera landet, bekräfta ålderdomliga hierarkier och den traditionellt härskande klassens förnäma smak.

I ett tidigare yrkesliv fick jag hjälpa till att söka världscellisten Frans Helmersson för en konsert till det spanska kungaparets ära. Den svenska monarken och hans hustru skulle vara värdar.

Ett kungligt rop om frihet

Konserten måste ställas in. Kungen vägrade lyssna på sådan musik. Spanska drottningen blev sorgsen.

Michael Treschow, direktörernas direktör, menar att kungen är främjare av näringslivet men aldrig försäljare. En gång tvingades jag omarbeta de propaganda- och försäljningstal storföretagarna hade tryckt i kungens hand inför ett statsbesök. Kungen sa till slut uppgivet: ”Tetrapak, jag har sett Tetrapak över hela världen. Jag åker inte dit.” Ett kungligt rop om frihet.

Som på Erlanders tid pågår numera en författningsutredning. Den leds av Lars Engqvist: ”Vi ska inte utreda statsskicket, monarki eller republik”, sa Engqvist senast vi träffades.

Det villkorliga, men varma, samarbetet mellan socialdemokrati och kungahus fortsätter. På 60-årsdagen har kronan på Carl Gustafs huvud blivit

lättare än på decennier. När Carl Gustaf tar emot folkets undergivna hyllande vet han säkert att han är Sveriges siste kung.

Sånt kan också firas.

Olle Svenning