Blair hyllar... Ramadan

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-09-18

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Jag läser på en liten lapp, fästad på moskén i East London:

”Kvinnornas bönerum är under ombyggnad”.

I bokhandeln bredvid ligger böcker om den store profeten men inga om bin Ladin. Försiktighet är påbjuden. Brittiska regeringen hotar i ett nytt lagförslag att deportera dem som ”glorifierar” våld och terror.

Tony Blair, som brukar berätta att han läst Koranen flera gånger, prövar inte bara repression. Han vill också samarbeta med den muslimska gemenskapen. En av huvudrollerna har han givit åt Tariq Ramadan, filosofiprofessor från Genève och numera forskare i Oxford.

Ramadans morfar grundlade det muslimska brödraskapet i Egypten. Sonsonen, som distanserar sig från våld och intolerans, kallas besynnerligt nog extremist. Han är förbjuden att komma in i USA, där han annars fått en forskartjänst.

Ramadan, som skrivit lärda böcker om islam, pekar ut de europeiska muslimerna som de som skulle kunna överbrygga de religiösa och politiska motsättningarna.

I dag, säger han, plågas muslimerna både av att vara degraderade till minoritet och av myten om att vara offer. Jag lyssnar till honom på London School of economics.

De europeiska muslimerna måste kunna hålla fram religionens universella värden, exempelvis jämlikhet och social omsorg.

Muslimer ska inte kräva kvoteringar eller rätt att ”bli representerade” i olika politiska församlingar. De ska själva bli delar av det offentliga samhället genom politiskt och medborgerligt engagemang. Så kan också gettoiseringen brytas. Avskildheten, känslan av förföljelse och förakt, göder såväl offer myten som revanschbehoven och därmed extremismen.

En äldre generation av europeiska muslimer minns och upprätthåller regler, lagar och religiösa påbud från tiden de levde i Pakistan eller Afghanistan. De försöker inte anpassa tron till det nya, demokratiska, sekulära samhället. Därmed hamnar de lätt i konflikt med sina barn, muslimer fast födda i väst.

”Vädja inte om tolerans. Den är ofta nedlåtande och likgiltig. Kräv respekt”, säger Ramadan.

Han kan kallas modernist. Stark religiös övertygelse förenas med krav på reformer av den islamiska praktiken. Ett moratorium ska hejda stränga, primitiva straff som stening och stympning. Imamerna i Europa måste utbildas i västlig filosofi, kultur och politik. I dag är de ohjälpligt okunniga om det samhälle de lever i. Ramadan är anhängare av feminism inom islam: ”Det är inte Koranen som har problem med kvinnorna. Det är muslimerna.”

Frågan ställs till europeiska muslimer, också till sådana som levt hela sitt liv i Europa: ”Uppfattar du dig själv främst som muslim eller som fransman, engelsman eller svensk?”

Absurt, menar Ramadan. Att vara muslim handlar om religiös tillhörighet. Nationalbestämningen har att göra med politisk-samhällelig gemenskap. Motsättningen antyder fördomsfullt att muslimer är opålitliga, en femte kolonn.

Bilden av ”den andre” förstärks av den övervakning och kontroll av muslimer som nu skrivs in i EU-ländernas lagar.

–?Under protestdemonstrationerna mot Irakkriget förenade sig muslimer med demonstranter från alla andra riktningar. Det är lätt att samlas mot en motståndare, svårare att enas om något gemensamt, säger Ramadan, starkt kritisk mot nyliberalism och kolonialism men samtidigt respektfull mot väst: ”Länderna skyddar muslimers rätt att utöva sin religion.”

Motståndet mot honom förenar de mest skiftande krafter: dogmatiska muslimer, kristen höger och religionskritiska marxister i väst.

”De jublade när jag stängdes ute ur USA, men buade när jag klev in i Tony Blairs arbetsgrupp”, säger Ramadan.

Han talar om den största och svåraste frågan: den psykologiska integrationen: ”Muslimer i de europeiska länderna måste anpassa sig och säga att det här är också våra länder!

–?Är ni verkligen beredda att acceptera det? säger Ramadan och betraktar oss icke-muslimer: ”Förmår ni erkänna att islam tillför er stora, viktiga värden och kunskaper?”

Att Tony Blair tar till vara Ramadans kunskaper kan tolkas som ett försiktigt ”ja” på frågan.

Olle Svenning

Följ ämnen i artikeln