Sverige behöver ha poliser i slöja
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-07-13
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Londons Metropolitan Police har särskilda tjänsteslöjor och tjänsteturbaner med polisemblemet på.
”Jag ser fram emot den dag då vi får en muslimsk kvinna som är beslöjad som polis. Den diskussionen längtar jag efter”, säger Marie Hummer i Svenska Dagbladet. Hon jobbar med mångfaldsfrågor vid polisen i Stockholms län.
I London är alltså polisen en bättre spegling av invånarna än i Stockholm. Det öppna Sverige är inte alltid så öppet om man jämför med andra länder.
Men det går framåt. Av drygt tusen studenter som förra året kom in på polishögskolorna i Solna, Umeå och Växjö hade över 15 procent en annan etnisk och kulturell bakgrund än svensk. I år ser siffran ut att bli 18 procent.
Fast det är mest män som kommer in. Få har ursprung i länder utanför Europa. Därför bristen på poliser i slöja.
Etnisk kvotering används inte i antagningen till polishögskolan. I stället har man sänkt kraven på svenskaprovet (som sökande med svensk bakgrund och med andra etniska bakgrunder misslyckades med i lika hög utsträckning). Om man klarar alla tester är det (självklart!) en extra merit att tala flera språk och att ha kunskap om flera kulturer.
Dessutom jobbar polisen med att vinna förtroende bland människor som har dåliga erfarenheter av den – både i sitt gamla hemland och i Sverige. Där var det korrumperade poliser som tog död på förtroendet. Här är det poliser med rasistiska attityder.
Ta polisen eller politiken eller vården eller krogarna. Det blir allt tydligare att problemet inte är människorna som hamnar utanför på grund av sin etnicitet – utan den strukturella rasism som stänger dem ute. Lösningen blir dels att vidga definitionen av vem som är svensk, dels att bekämpa den etniska diskrimineringen.
Det vanligaste pojknamnet bland nyfödda i Malmö är Mohammed. Det vanligaste flicknamnet är Sara/Zarah/Sarah/Zarhaa.
”Vem är invandrare eller svensk i Malmö? Vem är egentligen svensk i morgondagens Sverige? Och är det över huvud taget intressant att dela in människor i stigmatiserande grupperingar? Vi tycker inte det”, skriver Zanyar Adami, Luciano Astudillo och Qaisar Mahmood i Svenska Dagbladet.
De ifrågasätter den negativa uppdelningen i ”svenskar” och ”invandrare”. Med kampanjen ”Invandrad” hoppas de att fler ska kunna identifiera sig som invandrad än de som kallas invandrare idag. Själv har jag exempelvis en pappa som kommer från Danmark.
En lek med ord, kan tyckas. Men med orden kommer fördomarna. Den som gör sig av med uppdelningen i ”vi” och ”dom” måste samtidigt göra sig av med idén om ”dom andra” som annorlunda och sämre. I sina bästa stunder kämpar polismyndigheten med det.
Föreställningen om väsensskilda ”svenskar” och ”invandrare” måste också möta motstånd i lagarna. Politiken mot diskriminering behöver bli tydligare. Börja med att införa antidiskrimineringsklausuler vid offentlig upphandling, att höja skadestånden för diskriminering och att anonymisera jobbansökningar.
Det är bara att köra.