Det radikala arvet efter Anna Lindh
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-01-20
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Peter Althin bjöd till presskonferens. Rättssalen rymdes ut. Unge Mijailovic fördes till sitt häkte. På kyrkogården på Söder fladdrade en liten ljuslåga vid Anna Lindhs grav.
I medierna delar rättegången plats med Zvi Mazel, den israeliska ambassadören, som just valt åt sig rollen som konstcensor. Ett samband skymtar. Mazel uttryckte sig gärna föraktfullt om Anna Lindh och hennes syn på Mellanösternkonflikten. Anna Lindh sa gång efter annan att Israel bär huvudansvaret och att högerregeringens bosättningspolitik strider mot folkrätten och de mänskliga rättigheterna. Den israeliska demokratin balanserar på en skör tråd, sa hon.
Respekten, rentav passionen, för mänskliga rättigheter bar upp Anna Lindhs internationalism. Hon kunde därmed också acceptera bombningarna av Serbien 1999. Syftet var nämligen att förhindra folkmord och folkfördrivning. Politiska lösningar och fredsförhandlingar var omöjliga. Hon erkände dilemmat: ”Respekten för FN-stadgans principiella våldsförbud å ena sidan och nödvändigheten att hejda en mänsklig katastrof å den andra.”
Hon ville verka för en internationell rättsordning som kunde förena de båda målen. Anna Lindh såg Bushadministrationen som ett hot mot den sortens världsordning. USA valde att bryta mot rader av internationella överenskommelser. De kunde gälla miljöpolitik, kärnvapennedrustning eller den globala brottmålskommissionen. USA ville utöva sin makt ensidigt och i eget intresse: ”En värld där det bara finns ett maktcentrum är farlig”, sa Lindh som också med eftertryck tog avstånd från USA:s angrepp mot Irak och dess omänskliga fångläger på Guantánamobasen.
Anna Lindhs med tiden allt starkare EU-aktivism hade delvis att göra med förhoppningen att Europa skulle utveckla och försvara en egen, socialt grundad, samhällsordning, annorlunda än den amerikanska. Hon var ingen EU-federalist, hon såg mer praktiskt på samarbetsformerna. Hon byggde personliga allianser med politiker som Svend Auken och Joschka Fischer för att skriva ut radikala miljöpolitiska program, mer inriktad på medborgarnas än företagsägarnas intressen. Lindh, sent intresserad för feminismen, kunde genom sitt eget hårda arbete mobilisera EU i kampen mot trafficking, människo- och könshandel.
I samverkan med bland andra Chris Patten och Erkki Toumioja skapade hon modeller för konflikt- och krigsförebyggande arbete. De praktiserades med framgång när EU, under det svenska ordförandeskapet, lyckades förhindra inbördeskrig i Makedonien. Någon som helst tanke på svenskt medlemskap i Nato hade hon förstås inte.
Anna Lindh var förbindelselänken från Olof Palme till vår tid, har Ingvar Carlsson sagt. De var aktiva i olika internationella miljöer. Hans var det kalla krigets, hennes de postkommunistiska globaliseringens. Palme verkade för demokratiseringen i europeiska länder som Spanien, Portugal och Grekland. Anna Lindh engagerade sig starkt för EU:s utvidgning och därmed för att befästa demokratin i öst- och Centraleuropa. Palmes stora projekt handlade om den gemensamma säkerheten i Europa och kärnvapennedrustning. Anna Lindh arbetade för en gemensam europeisk säkerhetspolitik och ställde krav om respekt för icke spridningsavtalet och för att också de gamla människoförintande vapensystemen skulle bekämpas. De var båda starka anhängare av en dialog mellan nord och syd och utjämning mellan rika och fattiga länder. De hade hämtat engagemang och övertygelse ur tidiga, omfattande resor i den tredje världen. Palme i den asiatiska världen, Anna Lindh främst i Latinamerika.
De skilda tidsperspektiven gjorde att Palme inriktade sig på att hävda de små staternas rätt till oberoende från stormakterna och från koloniala strukturer. Anna Lindhs metod var att mot förtryckande förhållanden, också inom länder, betona respekten för mänskliga fri- och rättigheter. Hon använde den praktiska formeln: ”Globalisera demokratin och demokratisera globaliseringen.” De vågade utmana, och gjorde det framgångsrikt, den passiviserande reaktionära formeln att ett litet land minsann inte ska låtsas vara en moralisk stormakt.
Efter mordet på Olof Palme drevs också socialdemokratin mot en något ängslig utrikespolitik. Det politiska arvet skymdes och därmed lämnades utrymme för en i långa stycken förfalskad historieskrivning. Den har redan mobiliserats gentemot den politik Anna Lindh stod för. Den radikala opinionen måste försvara Lindhs internationella engagemang och utveckla dess praktik.