Väljer ni folket eller diktatorn?

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Omvärlden måste bestämma sig

helskärm

Till de mäktiga folkliga upproren hör ofta martyrer, de som får symbolisera eller förkroppsliga protesterna.

I Tjeckoslovaken brände sig Jan Palach till döds. Det gjorde också Mohammed Bouazizi i protest mot det Tunisien som förnekade honom människovärde.

I upprorens Egypten dog Khaled Said, 28. Poliser slog ihjäl honom i juni förra året. ”Vi är alla Khaled Said”, ropar dagens demonstranter. Det här veckoslutet kan maktens strid mot folkets krav på värdighet och demokrati ha skövlat bortåt ett hundra liv i Egypten.

Medborgare har tvingats vänja sig vid död och tortyr i Egypten. Den egyptiska makten har betraktats som effektiv. Dit fraktade amerikanska militärplan misstänkta al-Qaida-anhängare. Två av de anklagade kom från Sverige.

I går brann repressionens centrum, inrikesdepartementet och diktaturens parti, NDP.

Ännu sitter autokraten Mubarak kvar. I hans hemprovins, Minufiyya, slet folk sönder minnen av och bilder på diktatorn.

Mubarak har mäktiga västliga vänner; han har varit pålitlig i den påbjudna kampen mot terrorism. Egypten har svämmats över av vapen från USA: Stridsflyg, helikoptrar, tanks. De mest avancerade övervakningssystem har levererats och installerats. Det sammanlagda priset: drygt 30 miljarder dollar. Denna vapnens högteknologi har varit användbar under mångåriga övergrepp på folket, från brödupploppen för decennier sedan, rakt in i vår egen tid.

Det svällande egyptiska säkerhetssystemet har effektivt stängt tunnlar i Gaza för svältande palestinier. Muslimska brödraskapet, jämnårigt med Mubarak, har sållats bort från politiska val, alltid uppgjorda i förväg. Sekreta samtal med Brödraskapet har pågått, så att polisstaten fått insyn och kontroll.

De som byggde nya fria fackliga rörelser placeras i fängelse, strejkledare berövas sina anställningar. I maktens mycket lilla marginal växer oberoende fackliga organisationer; strejker har ofta utkämpats. Den fackliga alliansen CTUWS fick nyligen demokratipris från USA:s landsorganisation.

Barack Obama besökte Kairo i juni 2009 under högtidliga och starkt emotionella former. Han talade om behovet av ömsesidig respekt och förståelse mellan den västliga och muslimska världen. Demokrati är universell, alla har rätt till den.

Fattiga ungdomar, deklasserad medelklass, män och kvinnor som ruineras av inflation, svindlande vetepriser och av familjestyrd djungelkapitalism, intar gator och torg. De håller med Obama: Demokrati åt egyptiska medborgare: Värdighet och mat.

Under upproren har Obama inte sagt mycket om demokrati i Egypten, desto mer om stabilitet.

Den amerikanske presidenten vet bättre än andra att frihet ibland och kortsiktigt, kan stå i vägen för stabilitet. Sådan är realpolitiken och det bör man inte bara moralisera över.

Den egyptiska staten, korrupt och militariserad, ger västvärldens skydd mot iransk maktexpansion, den övervakar och fängslar Hizbollah- och Hamasanhängare. Och har sedan decennier ingått pakt med Israel. Talesmän för den israeliska regeringen oroar sig för Mubaraks fall men tröstar sig med att presidenten är väl rotad i armén och säkerhetssystemet.

I går tycktes militärapparaten på väg mot upplösning. Arméchefen rapporterades göra sig beredd att ta folkets parti mot diktatorn.

Diktaturer kan falla med minimalt våld. Som när folket mobiliserades mot de ruttnade systemen i apartheid-tidens Sydafrika, mot latinamerikanska militära högerstyren och mot de kommunistiska diktaturerna i Europa.

(Jugoslavien var det blodiga undantaget).

I Egypten skickar den gamle diktatorn tanks mot demonstranter. Kampen förlängs och blir blodig. ”Inget våld. Ge dig av”, skanderar folket på gatorna. Västledare är också emot våld – i Egypten – men ingen kräver att Mubarak ska ge sig av. Han är en för nyttig klient, ingen västledare kallar honom diktator.

Västvärlden har i något decennium försökt bomba fram demokrati i Irak och Afghanistan. I Egypten uttalar de inte ens solidaritet med den blide folkrättsjuristen ElBaradei, som återvänt till sitt hemland för att hjälpa medborgarna att bygga demokrati.

Kanske ser USA på honom med misstänksamhet; han var kritisk mot Irak-kriget.