Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Teodor, Teodora

Demokratin är ingen tebjudning

Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-11-07

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Obama tvingas till samarbete med
konservativa krafter

”We can´t do it”? Barack Obama bars fram av en bred social rörelse. Men populismen drivs för stunden snarare i form av radikal individualism.

En rad mäktiga europeiska bolag deltog i det amerikanska kongressvalet i tisdags. BP, som borde ha problem med sin cash flow, öste in dollar till det Republikanska partiet, gärna till extremister i Tea ­Party-rörelsen. Villkoren är mer än underförstådda: De betalda politikerna lovar att kraftfullt bekämpa Obamas försiktigt progressiva miljöpolitik. Inga restriktioner mot de naturdödande utsläppen.

Det väldiga pengaflödet från lobby­ister till politiker har varit extremt ­generöst mot det Republikanska ­partiet, som i andra sammanhang – ­till exempel fattigdomsbekämpning – ­rekommenderar sparsamhet.

Bolagsmiljarderna till ideologiskt och praktiskt tjänstvilliga politiker rättfärdigade inte omdömet om USA som den köpta demokratin. Den politiska frihetstraditionen är starkare än så. Valet av Barack Obama till president, efter de korrupta krigsårens George W Bush, kan vara ett användbart argument.

Obamas löfte om ”förändring” bars fram av en här frivilliga medarbetare, drygt tretton miljoner. Av sociala medier och med hjälp av pengar, till stor del insamlade från det som kallas vanligt folk. ”Vi kan”-parollerna skulle befria USA från de djupaste sociala orättfärdigheterna (bland dem bristen på sjukförsäkring) och från krigens mest motbjudande inslag: tortyren och Guantánamo-lägret.

Obama bars fram av en bred social rörelse, inte olik den radikala populism som landets historia är så rik på.

På två korta år har denna rörelse inte hunnit eller förmått spränga de politisk-ekonomiska barriärer som restes främst under Bush-epoken: den förödande krigsekonomin och Wall Streets sammanbrott. Ur dessa katastrofer har vuxit massarbetslöshet; miljoner människor har drivits från sina hem.

Jag läser i en amerikansk kommentar, att Obama tycks ha skrivit om slagordet ”Yes we can” till ”Yes I can”.

I grunden en drastisk förändring: från tilltron till en bred social rörelses radikala kraft till en konventionell övertygelse om presidentens personliga förmåga att manövrera det traditionella politiska spelet. En del positivt har följt: ekonomiska stimulanser, sjukförsäkring, allvarliga försök att ompröva den miserabla krigspolitiken.

Men ännu har inte Obama hunnit knyta an till de mäktiga demokratiska projekten: The New Deal, The Great Society eller ens New Frontier. Föreställningar om alternativa samhällen, där det folkliga inflytandet växer sig starkt på bekostnad av den traditionella kapitalistiska makt som skapat kriserna.

Populismen drivs för stunden inte i social riktning utan tar snarare form av radikal individualism, befriad från upplysningsidéer och proppfull av de enklaste fördomar. Den politiska friheten i USA står i hiskelig kontrast till den moraliska inskränktheten: ”Välkommen till den libertarianska mobbens ­politik”, som den amerikanske filosofiprofessorn Mark Lillas uttrycker saken. Han tänker främst på The Tea Party, en heterogen sammanslutning som binds samman av en i ordets allra sämsta mening reaktionär övertygelse. Ofta förkunnad för en mångmiljonpublik av mediernas grövsta, mest miljardstinna propagandister.

The Tea Party, som lutar sig mer mot Tio Guds bud än den amerikanska konstitutionen, steg in i kongressen men inte med sina allra mest svärmiska representanter, beredda att utlösa en ny inkvisition mot de otrogna och därmed mot Obama. Beskriven som Antikrist.

David Frum, en av George W Bushs gamla talskrivare, säger kritiskt och klokt om The Tea Party och den Republikanska högern: ”Den som vinner val med hjälp av stolligheter kommer också att styra landet med dumhet.”

En dyster framtidsprognos för Obama som tvingas till omfattande samarbete med dessa just dumkonservativa krafter. Utrymmet för att beskatta den superrika kapitalistiska eliten riskerar försvinna och med det också ansatserna till generell välfärdspolitik. Obama kan knappast, som han lovat, börja avveckla kriget i Afghanistan från och med nästa år.

Ett Tea Party har tillfälligtvis, kommit i vägen.