Klasskampen fällde de Villepin
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-03-29
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Dominique de Villepin intog franska premiärministerposten med en flott gest: ”Ge mig 100 dagar, så ska jag förändra landet”, sa han. En jämförelse med den stora förebilden: Napoleon.
de Villepin har regerat i 300 dagar och snart är tiden ute. Deportation är dock inte att vänta.
de Villepins nederlag kan skrivas ut i tre bokstäver: ”CPE”. Hans lag som ska ge arbetsgivare rätt att utan motivering avskeda löntagare under 26 år.
Den massiva kritiken mot diskrimineringen mot de unga och deras rättslöshet har förenat fack och den överväldigande delen av studentorganisationerna. I går fyllde miljontals demonstranter de franska städerna.
Regnig vår. ”Körsbärsblommornas tid”, som i den melodiösa kampsången från Pariskommunen, François Chérèque, med sitt tunga ansikte och valrossmustasch, kan bestämma den sociala kampens resultat.
Han är ledare för CFDT, samförståndsinriktad landsorganisation. Den har då och då brutit den fackliga solidariteten och gjort upp med regeringen.
Chérèque sa i går de avgörande orden: ”Vi kommer inte att fungera som regeringens brandsläckare. CPE måste bort.”
Regeringen kan därmed inte, som planerat, slå sönder den fackliga fronten. Det blir inget rue Grenelle 1968, då Chirac pumpade upp lönerna för att förmå facket att överge studenterna.
de Villepin kunde räkna in flera tunga nederlag i går.
Medef:s (de franska arbetsgivarna) ledare Laurence Parisot, sa att regeringen varit klumpig och att hon visst kunde tänka sig att lagen om CPE dras tillbaka.
Inrikesminister Nicolas Sarkozy, vanligen auktoritär som en svensk folkpartist, höll med. Högerregeringen rämnar, de Villepin blir obrukbar.
De väldiga demonstrationerna blev till familjefester och möten över generationerna: 68-aktivister, som försvarade det som är kvar av arbetsrätt, och deras barn som vill förhind-ra än uslare anställningsvillkor.
Cirka 70 procent av ungdomarna tvingas i dag in i tidsbegränsade anställningar eller i korta praktiktjänster, som ger några tusenlappar i månaden. ”Medelklassens barn”. Kanske det, men allt färre av dem kommer ens i närheten av att nå fram till föräldragenerationens levnadsnivå.
Dessa fransmän som demonstrerat ända sedan de sågs utanför Bastiljen 1789. De har numera sällskap: Spanien, Tyskland och Italien har samlat miljontals i protest just mot söndertrasad arbetsrätt.
Det pågår en civiliserad och folklig klasskamp i Västeuropa.
Det är ingen slump att de franska facken överhopas med solidaritetsuttalanden från europeiska landsorganisationer.
Europafacken har hört av sig, liksom spanjorer, norrmän och många andra (var finns svenska LO?).
Jag la särskilt märke till hälsningen från polska Solidaritet. Den polske rörmokaren stöder sina franska kamrater.