Spräng locket av de manliga nätverken

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Lita aldrig på män som bara umgås med andra män

helskärm

”Hon är ju bara bitter.”
Det är ett kort och konstaterande brus som brukar gå i maktens korridorer varje gång en mäktig kvinna börjar berätta om glastak eller ojämställda strukturer. Det beror framförallt på att kvinnor i partistyrelser eller regeringar sällan börjar berätta om sådana saker förrän de själva har blivit petade. Då är det också lätt att avskriva dem.
”Klart hon är bitter som inte blev minister”. Så går världen vidare och de politiska rummen möbleras aldrig om.
Samtidigt brukar det gå en suck genom alla andra kvinnor som har minsta närhet till makt. För de där strukturerna som äntligen nämns är alltid sanna, oavsett varför en kvinna börjat berätta om dem.
 

Allt detta från ”hon är ju bara..” till suckandet utspelade sig bland annat när förre gymnasie- och forskningsministern Helene Hellmark Knutsson petades från regeringen. Eller när riksdagsledamoten Veronica Palm började berätta om spelen inför regeringsbildningen 2014. Det var då hon insåg att vare sig hon eller någon annan av hennes kvinnliga sossekollegor hade lyfts in i regeringen. Av deras manliga generationskamrater hade däremot flera fått ansluta till team Löfven.

Det är sant att man i individuella fall faktiskt aldrig riktigt kan veta vad som gjorde att just den eller den kvinnan inte fick sitta i regeringen, väljas till en styrelse eller få någon annan ny position. De individuella fallen är alltid dåliga språkrör för strukturer, men vad de berättar om ojämställdhet och vad som ligger bakom att kvinnor generellt slår i glastaken kan alltså ändå stämma till punkt och pricka.

De berättar dessutom om strukturer som finns i alla miljöer där någon gör anspråk på makt. Inte bara inom politiken. Och definitivt inte bara i socialdemokratiska rum.

Vi kan ta manliga nätverk som ett exempel. Det handlar om män som helst bara umgås med andra män.
På mingel och AW:n bildar de sin egen grupp i ett hörn. De lyfter varandra, samtalar med varandra och rekommenderar varandra till olika poster.
Några kvinnor sitter med ibland. Det är nästan alltid deras flickvänner. Och så ibland någon ung tjej som försöker få en syl i vädret. Med jämna mellanrum byts hon ut, men grabbarna sitter kvar.
Själv var jag 25 år när jag för första gången började se de här snubbgängen. Jag begrep inte varför jag inte hade sett dem förut. Inte förrän det – också som en suck – gick upp för mig:

”Fan. Det var ju jag som var den utbytbara tjejen.”

De manliga nätverken ser nämligen, med rätta, illa ut i jämställda Sverige under 2000-talet. Särskilt om killarna samtidigt åtminstone utger sig för att vara feminister. Så någon tjej behöver ändå vara med.

Tjejen är alltid så kallat ung och lovande – hungrig efter en mentor och efter att få bevisa sig. Alibi är ett fult ord i sammanhanget, men ibland måste man kalla en spade för en spade. Det säger aldrig något om den unga kvinnans kompetens. För kompetent är hon, men hon får tillgång till nätverken i rollen av en funktion. Inte i rollen av att vara en likvärdig tänkare.

När försvinner hon?
Samma dag hon blir ett hot eller börjar säga emot.

Otaliga kvinnor kan vittna om samma sak. Man började inte se riktigt jävliga patriarkala strukturer förrän man närmade sig 30. Och lättare blir det inte med åren.

Men varför ska man alls bry sig? Ska inte killar få hänga med killar?
Personligen litar jag inte på en enda man som saknar kvinnliga vänner. Men i politiken är sammanhangen där nya idéer föds och makten bevaras av allra största vikt. För alla.

I sin värsta form bildar de manliga nätverken små bunkrar eller ekokammare där samma åsikter förstärks och upprepas. De blir som små sekter när inga yttre röster får komma till tals. Inte konstigt om politiken då stagnerar och tappar sin verklighetsförankring. Det påverkar hela samhället. Inte bara jämställdheten och kvinnors möjlighet till inflytande.

Jag hör den där sucken igen. Den kommer när jag ramlar in i ett par kvinnor som är kvar i de politiska rummen.
Vi har alla, i olika sammanhang, varit den unga tjejen. Nu har någon hört talas om en ny. Det är då vi suckar. Extra högt när en annan nämner att någon långt mycket äldre och mäktigare man någonstans i politikens kulisser varit lite väl intresserad av henne.

”Fan.”

”Men okej..”

”.. Vem bokar in en fika med henne?”

Och så försöker kvinnor i politiken överleva genom det egna nätverkandet. Det för sällan med sig makt, men däremot livsnödvändig trygghet.
Det är historier som förtjänar få plats. Och som aldrig får avskrivas bara för att någon inte fått en ministerpost.