Göran Persson gillar Jacques Chirac
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-04-21
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Kvarterskommittén har klistrat upp ett meddelande på de avflagnade väggarna: ”Vi vill ha mer socialt bostadsbyggande.”
Kvarteret heter Gulddroppen och ligger vid stationen Röda Slottet, de eländigaste bostadsområdena har ofta förföriskt vackra namn. Butikerna är oftast arabiska, frisörerna lovar afrikanska klippningar, sportaffären lottar ut Senegals landslagströjor, tipsbutikerna säljer telefonkort för samtal till Irak och Pakistan.
Arlette Laguiller, trotskisten, och Bertrand Delanoë, gång på gång hör jag de namnen uttalas, ofta med besynnerliga betoningar, alltid med viss beundran.
Delanoë är Paris förste vänsterborgmästare på ett sekel. Jag möter honom på Trianon-teatern, som på kvällarna spelar pjäsen Lycka. Dammiga sammetsstolar påminner om ett stort förflutet. Delanoë är på väg att slå sönder ghettona, bokstavligen, genom att riva de eländigaste husen, även 60-talets betong. Varje bostadskvarter, också de förnäma, ska ha minst tjugo procent sociala bostäder. Kommunen betalar eller tar över tomma lägenheter och sådana som Jacques Chiracs gamla korrupta högerstyre delade ut till släkt, vänner och andra klienter.
Tjugo procent socialt marginaliserade till Östermalm – en fin valparoll till hösten.
Borgmästaren kliver upp på scenen och sätter sig bredvid Martine Aubry, en gång solidaritetsminister och den som drev i genom 35-timmarsveckan och reducerade ungdomsarbetslösheten med flera hundra tusen. Naturligtvis mot högern och arbetsgivarna. Aubry kan bli premiärminister om vänstern vinner parlamentsvalen (viktigare än vem som tar president-monarktiteln) i juni.
Avståndet från Gulddroppen till Triumfbågen är socialt enormt. Ändå, när jag stiger upp ur tunnelbanevärlden möter jag omedelbart en stor demonstration, riktad mot det USA-influerade mediebolaget Vivendi som sparkat chefen för tv-bolaget Canal +.
Kanalen med 4,6 miljoner tittare har finansierat en stor del av den konstnärligt avancerade franska filmen, gjort de bästa samhällskritiska reportagen och visat Jacques Chirac i stålmansdräkt, ”superlögnaren”. En rimlig beteckning på en man som endast åtta procent uppfattar som hederlig. Jag borde meddela Chiracs stab, huvudsakligen hans dotter, att jag nyligen hört Göran Persson lovprisa högerpresidenten.
David Lynch och Claude Chabrol är några av de filmregissörer som skrivit på upprop mot Vivendis kulturimperialism, Gilles de Maistre är en annan. Hans nya film Raseriet har just haft premiär – en hård uppgörelse med högerextremismen. Nationella frontens ledare Le Pen vill förbjuda filmen.
Valrörelsen kunde ha varit regisserad av Le Pen: lag och ordning, kamp mot terrorism, stängda gränser. Han är följaktligen snubblande nära att nå andra valomgången men får nöja sig med presidentvalens hederstitel: Tredje mannen.
De som läst boken eller sett filmen vet att Tredje mannen slutade i kloakerna.
Antisemitism, som skuggar högerns historia, har återuppstått i Frankrike, om den nu någonsin varit död. En väldokumenterad vetenskaplig rapport visar att samma urfranska kretsar som underblåser antisemitism också bekämpar invandring och till 98 procent önskar få bort ”les arabes” från landet.
Mellanösternkriget växer rakt in i de franska städerna med flera hundra motbjudande attacker mot synagogor, troligen utförda av nordafrikanska pojkar.
Unga israeliska extremister har misshandlat ”araber” och gjort våldsamt uppror mot judiska fredsdemonstranter. Det ställföreträdade kriget hanteras behärskat av politiker och medier. Massivt fördömande från alla stora partier och gemensamma manifestationer. Mångsidighet i medierapporteringen, ingen hysteri och dumhet som (det måste sägas) i den svenska radions Godmorgon Världen.
En rad gemensamma upprop mot Sharons krigsförbrytarregering och för fredssamtal undertecknas av judiska och muslimska ledare och intellektuella. Chefredaktören Jean-François Khan och författare som Adonis och Tahar Ben Jelloun på samma sida: ”Mot hatet, för freden.” En paroll på en gång mycket enkel och oerhört omvälvande.