Bushs politiska krig stärker Fidel Castro
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-07-13
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Malecón, kustlinjen i Havanna, rymmer drömmar, ekonomiska kalkyler, politisk kamp och säkert mycket mer.
Ungdomarna sitter där, ibland säkert med längtan bort över havet, mot Florida. De gamla flagnade men ännu vackra husen påminner om kolonial rikedom. Utländska investerare kan köpa in sig, till 50 procent.
För några sedan såg jag väldiga demonstrationer dra fram över Malecón. De krävde att unge Elián, som genom en olycka sköljts upp på USA:s kust, skulle återföras till Kuba.
Sent i juni i år ledde Fidel själv en gigantisk manifestation längs kusten. Han och alla andra protesterade mot de nya svältlagar Bush-administrationen tvingar på kubanerna.
Hittills har exilkubaner skickat runt en miljard dollar om året till sitt fattiga hemland. En större summa än den turismen drar in. Pengarna garanterar, för många, ett någorlunda anständigt ekonomiskt liv. Framöver får kubaner i USA bara skicka en liten slant och bara till de allra närmaste familjemedlemmarna.
dollarbutiker, spridda i många hundratal, tvingas av USA att stänga. Priserna också på livsmedel och enkla hygienartiklar drivs upp.
Exilkubaner får numera bara hälsa på sina släktingar vart tredje år och då inte längre än två veckor. De får bara använda 50 dollar om dagen vid besöket. Förr tilläts 164 dollar.
Bush motiverade sin svältpolitik och sin separation av familjer med uttrycket att han ville kämpa för politisk frihet på Kuba. I praktiken vill han mest garantera sig röster i presidentvalet från konservativt militanta exilkubaner.
Den lilla och hårt förtryckta kubanska oppositionen distanserar sig så långt som möjligt från Bush: ”Hans politik är komplett kontraproduktiv”, säger Elizardo Sanchez, den ledande folkrättsaktivisten.
Oswaldo Payo, en av de mest aktiva dissidenterna som driver kampanj för en demokratisk författning på Kuba, säger att det är kubanerna och inte USA som ska driva igenom förändringar på ön.
De vet, liksom det 80-tal författare och journalister som för något år sedan dömdes till skräckinjagande långa fängelsestraff, att USA:s politiska krigföring stärker Castros makt, mobiliserar folk mot imperiet. Folkets vrede över fattigdom och isolering kan vändas mot härskaren på andra sidan havet.
I drygt fyrtiofem år har den gamle patriarken lett sitt land: ”Inom revolutionen är allt tillåtet. Utanför den – inget”, har han förkunnat gång efter annan. Oppositionen är med få undantag krossad. På kort tid har de diplomatiska relationerna med Peru och Mexiko brutits, två samtalspartners i det förflutna. EU-diplomaterna tillåts inte arbeta normalt. Fidel omges av släkt och de unga beundrare som kallas ”talibaner” och av ett äldre ledarskikt. ”Det går inte att ersätta en elefant med hundra kaniner”, säger Raúl Castro på frågan om vem som blir Fidels efterträdare.
Kanske är det typiskt att den sång som segrade på musikfestivalen Cubadisco heter ”Svarta tårar”.