Galilei utan svindel
Uppdaterad 2013-12-10 | Publicerad 2013-12-09
Ideologiskt tam uppsättning av astronomens liv på Stockholms stadsteater
Vetenskapsteater var trend för några år sedan. Runt om i Sverige spelades draman om medicinsk etik, miljöpolitik, och atombombens tillkomst. Brecht var tidig i genren. Några av de finaste scenerna i hans Galileis liv på Stadsteatern ställer just den nymornade kunskapens förmedling i centrum. Galilei förklarar sina ”heliocentriska” rön för köksans pojke Andrea. Att det är jordens lopp runt solen som gör att den ”går upp i öst och ner i väst” bevisar han genom att dra pojken i en snurrstol runt en solmodell. Scenens entusiasm är rörande. Här är vetenskapen nyfikenhetens bundsförvant - och sanningens.
Med van hand styr Lennart Hjulström upp manusets hotande tråkighet. I stort tas den äldre Brechts återförsoning med teaterns magi till heders, mer än hans tro på distanseringens pedagogik. Vinklingen mot Galileis latinförakt och ekonomiska kamp visar ändå var intressena ligger.
Det är snyggt att bara statens och kyrkans maktmän bär mask. Lars Göran Perssons påve fördömer Galileis lära med zombielikt hes och gäll röst, staven i darrande hand. Hu vilken pärla. Galilei och hans stab är desto mer levande. Leif André har bytt Bolibompa-Daidalos mantel mot en enklare skrud ur renässansgarderoben. Hans Galilei är pojkaktig men också pragmatisk: tar avstånd från sin egen forskning efter inkvisitionens hot - bara för att fortsätta forska i husarresten. Sören Brunes fiffiga träkonstruktion med sin stairway to heaven, vrider sig likt jorden själv runt sin egen axel. I detta hemobservatorium slutför Galilei i smyg sitt värv.
Det är inte konstigt att Brecht fastnade för Galileis öde. Sanningslidelsen och exilen hade de gemensamt. Samtidigt lider manuset av fokusbytena i hans bearbetningar. Om astronomen blev sanningshjälte i första versionen ville Brecht efter Hiroshima i stället ifrågasätta vetenskapsmannens ansvar. Resultatet blir ambivalent och Stadsteaterns uppsättning känns ideologiskt tam. En mer feministisk regissör hade nog också gått hårdare åt Galilei för hans knölaktighet mot sin dotter i pjäsen.
Galilei blir på det hela taget en trevlig föreställning med många goda sidor. Dock ljusår från sprängstoffet i det tidiga 1600-talet när jorden började röra sig.
Amelie Björck