Lojala lögner

CLAES WAHLIN ser en ny pjäs av Peter Birro

Speltid: 1 tim 30 min

Vilken plats har lojaliteten i konsten? De vanliga svaren säger att konsten ska vara lojal mot sanningen, äktheten eller det autentiska. Samtidigt är ju konst ett slags lögn, uppfunna världar som endast står i symboliska förhållanden till verkligheten.

Peter Birros pjäs Neil Armstrong var aldrig på månen innehåller många lögner. Den store skådespelaren Harald Strid ljuger för sin fru Inga, sin dotter Katarina och förmodligen också för sig själv. Så har han alltid gjort och detta beror på dåligt självförtroende, som i sin tur är en konsekvens av rörelsen från arbetarklass till medelklass och firad skådespelare.

Birros text nämner aldrig något om klass, allt ligger i Haralds brist på självförtroende, på skådespeleriet som ett slags strategi att fly sina egna känslor och teatern som ett hem där han kan fortsätta söka den kärlek han som barn förmenades. Utifrån denna grammatik spelas det Norén-liknande triangeldramat upp i Haralds loge timmen innan ridån ska gå upp för dödsdansen.

Pjäsens styrka finns i lojaliteten mot alla dessa svek, mot lögnernas verklighet och vad som framstår som deras ofrånkomlighet.

Pjäsens svaghet märks av ett visst övermått av redovisande och i några socialrealistiska klichéer (Harald otrogen, Inga alkoholist, Katarina knarkare).

Johan Wahlströms regi är lojal mot realismen. Endast vid ett fåtal tillfällen skapas ett slags drömmande parenteser, korta scener som likt Neil Armstrongs rymdfärd svävar fritt.

Börje Ahlstedt, som fått rollen som Harald mer eller mindre skriven åt sig, är här fullt hemmastadd, lika trygg i rollen som rollen är otrygg utanför scenen.

Anita Wall låter årens resignation höras i varje stavelse, hennes kärlek till Harald lika obegriplig för henne själv som för publiken. Det är en vacker prestation, vilket också kan sägas om Alexandra Rapaports kärlekstörstande Katarina; blicken som söker, små oroliga rörelser med händerna. Sant, äkta och autentiskt, för all del, men märkvärdigt är det först då lögnen blommar. När Inga redogör för USA:s komplott kring den där månlandningen, som i själva verket filmades i en studio, förmodligen av Stanley Kubrick, först då skymtar vi en annan värld, symbolisk, men just därför konst. Claes Wahlin

Teater