Horeri, fylleslag – och en hemlig dörr på glänt

Galeasens ”Fanny & Alexander” skakar om och öppnar upp nya bråddjup i Bergmans verk

Amelie Björck

helskärm

Det stearinljusgnistrande familjemyset är långt borta när kreatörsparet Meidal & Ohlin presenterar sin version av Ingmar Bergmans jul-tv-klassiker ”Fanny och Alexander”. Tretimmarskvällen blir en omskakande upplevelse som både vränger upp Bergmans undertexter till ytan och öppnar nya bråddjup.

På förhand undrade jag över själva tilltaget. Ur Teater Galeasens perspektiv är det en kostsam satsning (14 skådespelare på scen) men också ett välbehövligt kassatillskott. Den publik som golvats av Meidal & Ohlins tappningar av ”Hamlet” och ”Macbeth” på senare år vill ha mer. Biljetterna är redan slutsålda. Men konstnärligt – om Bergman trott på en teaterversion hade han väl gjort den själv?

Min skepsis tonar bort vid inträdet i det atmosfärrika scenrummet. Vi befinner oss på en gång i familjen Ekdahls teater fullproppad med bedagad rekvisita, farmoderns paradvåning med borgerlig soffgrupp och biskopens karga hem med tjocka murar och sakrala fönster. Det finns också en hemlighetsfull källardörr – som kanske ska öppnas innan allt är över.

Men snart tar det Ekdahlska julfirandet vid, det som på tv är så varmt och uppsluppet. Här urartar det i en mardröm. Alla de konflikter som hos Bergman känns mänskliga spelas fram groteskt som en dallrande fiskaladåb. Barnen försöker sova medan bröderna Ekdal bedriver horeri och fylleslag. Oklart vem som är vidrigast, Torkel Peterssons hänsynslösa kåtbock Gustav Adolf eller Jacob Erickssons Carl som med ångeststirrig blick spyr galla över sin liedersjungande tyska hustru (Elisabeth Wernesjö) och i en hink. Eller kanske är husan Fröken Vega (Agneta Ehrensvärd) värst med sitt öppna judeförakt? Rollgestaltningarna är idel starka – men det är en cynisk skildring.

Bara i scenerna med farmor Ekdahl och hennes vän och forne älskare, juden Jacobi, är vi tillbaka i Bergmans försonliga lugn. Christina Schollin är fantastisk på exakt samma sätt som Gunn Wållgren i filmen. Klok, överseende och monologiserande. Gubben Jacobi hummar mest till svar. Det är rart.

I andra akten fördjupas tolkningen på intressanta vis. Det blir alltmer uppenbart att det är genom Alexanders blick vi ser världen. Det är hans demoner, hans skugg- och dockspel. Barnperspektivet har blivit något av kreatörernas signum och i Oliver Hagenfeldt Eek har de hittat ännu en storartad barnskådespelare. Hans fantasifulle och sturske Alexander är i denna version vansinnigt ensam. Allt skrämmer honom: det falska gemytet i familjen Ekdahl, liksom den falska gudfruktigheten hos biskopen som mamma Emilie gifter sig med efter faderns död. Lina Englunds vändning som Emilie berör: hon är trött på rollspel – men väljer hon biskopen för Sanning eller Sex? Barnen blir i alla fall gisslan och de hårda piskrappen mot en kudde gör ont att se när Alexander hopkrupen kvider.

Meidal & Ohlin låter dramat kretsa kring Alexander som en Hamletfigur som ser sin döda far gå igen som den vålnad han spelade i sin sista pjäs (i kanindräkt som en blinkning till kaninerna i deras tidigare Shakespearetolkningar). Pojken härjas av hämndbegär. Han slits mellan sin magiska sensibilitet inkarnerad i mystikern Jacobi och sin skräck för en upplyst, straffande Gud inkarnerad i biskopen. Att båda dessa patriarker gestaltas (med yppersta nyans) av Hannes Meidal är ett verkningsfullt grepp.

Tro, fantasi, moral, ansvar – allt är i flammor. Är kanske teatern den plats där det mystiska och det upplysta kan samexistera? Pjäsen ger inga färdiga svar men ett rikt stoff att grubbla över. Den hemliga dörren öppnas aldrig mer än på glänt.