Pratet tar över handlingen

Moral som konversationsämne snarare än relationer och psykologi, och stilla tablåer kring allegorier, spetsfundigheter och sedelärande sagor snarare än vardagsdialog – sådana dramer är man inte bortskämd med.

Inte heller med fullkorns­tanken att förlåtelse, tolerans och ur smärta född visdom, skulle vara högre mål än självförverkligande, spänning, status och lycka. Därför är det fröjdefullt att se en sådan här upplysningspamflett där detaljer som rimlig handling skippas till förmån för oblygt prat om, tja, rätt och fel och värdigt beteende. I G E Lessings pjäs från 1779 kretsar samtalet kring frågan huruvida en religion är sannare än en annan, och vad individen är i första hand: människa eller rastillhörig?

Inuti en rörlig jättebur av träspjälor krockar fördomarna. Jacob Erickssons unge kristne soldat, framförd som en stilig rastlös idrottskille, och Christer Fants muslimske furste, krigisk och broderslojal (med en underbar frisyr av oljiga kolsvarta nacklockar), lyssnar till sist till förnuftets röst, representerad av Lennart Hjulströms rike jude Nathan – som klippt ur en hatbroschyr, i svart kostym, vaksam och intelligent, släpande runt på sin hjulförsedda kassakista.

Väl principstelt hade det blivit om inte Eva Bergman sett till att också sorg, rädslor och förälskelse sipprar fram. Det är Nina Zanjanis på gränsen till nervsammanbrytande och nipperkära dotter och hennes band in i Nathans värkande fadershjärta som till slut fyller sensmoralerna med sådant som också behövs: känslor.

Jenny Teleman