Exercis i europeiska erfarenheter
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-11-04
Inte är det som på Dramaten i alla fall, Dramatens europeiska teaterfestival på annexscenen Elverket. Här huggs det med yxa, svingas med lie och spelas fotboll. Allt under det att megafoner, videoprojektioner och hög musik konkurrerar med texten.
Denna och nästa vecka spelas på Elverket fyra pjäser från lika många utvalda teatrar inom Den europeiska teaterunionen och med kriteriet att pjäsens författare också står för regin. Att döma av festivalens första två nummer så vill man också visa upp ett teatralt formspråk som skiljer sig från det svenska.
Vilnius city theatre spelar Marius Ivaskevicius Sweet Kid, en historia om några familjers spegelvända öden i skuggan av andra världskriget. Mot en vit reliefvägg där familjernas bohag lämnat avgjutningar exercerar de fyra skådespelarna i olika uppställningar, och med hjälp av megafon, kanonrör eller ett par gnisslande skridskorör får krigets hårda kanter bestämma formen för de drabbade människornas berättelser.
Hos Teater Lliure från Barcelona präglas också den rätt så söta historien av ett anpassat formspråk. Roger Bernats La la la la la skildrar en halvvuxen mans svårigheter att bryta igenom konventioner och chauvinistiska mansbilder. Kanske vill huvudpersonen bli konstnär eller performanceartist, men de på en filmduk projicerade innersta tankarna har det inte lätt att försvara sig mot vännernas fysiska ihärdighet. Här brottas det, sparkas boll och dricks öl.
Rimligen har denna kontaktsökande estetik en något vassare egg i sin hemmiljö, där machismon ännu är en högst levande realitet. Men mansbilden är också något som inte minst den engelska nittiotalsdramatiken ständigt återkom till och visst är det oemotståndligt när allt fantiserat och utagerat rolltagande avslutas med en liten fotbollsmatch mellan de tre skådespelarna och lika många ur publiken.
Båda pjäserna har alltså ett tämligen konventionellt innehåll, rent av en sentimental kärna under det expressiva scenspråket. Men just det uttrycksfulla formspråket erinrar om hur konsensusinriktad den svenska teatern är.
En sak är att finna något slags kommunikation mellan scen och salong, men att stöpa alla historier i ett fåtal, oftast psykologisk-realistiska former, hotar att urvattna teatern som genre.
Utländska gästspel har alltsedan kulturhuvudstadsåret 1998 varit sällsynta, varför varje initiativ bör äras. När de dessutom kan bidra till att visa på nya konstnärliga möjligheter bör de också hyllas.
Claes Wahlin