Våldsbrott på kontor

Många vittnesmål i ett fåtal skådespelare i "Jag tror på dig Anita"

helskärm

Fem gestalter står på scen. En berättar om hur hennes chef sextrakasserat henne, en annan om hur hon ­träffade sin man, som längre in i förhållandet nästan slog ihjäl henne. En pojke sitter tyst på golvet och ritar, medan två tonårsflickor ska lämna utlåtande om sin kompis som verkar hamnat i knipa. Vittnesmålen möts som i en flerstämmig kör vars utsagor inrymmer en gemensam fordran om att för en gångs skull bli trodd.

I Paula Stenströms Öhmans Jag tror på dig Anita fokuseras offren för sexuella övergrepp och våld i nära relationer genom en grupp socialtjänstarbetares ögon. Socialsekreteraren Åsa arbetar med fallet Kassandra, en tonårsflicka som plötsligt blivit utagerande och nu är försvunnen. Den unga orutinerade Shosh har fått en oros­anmälan från en skolfröken om en ­pojke, Rolle har ett fall med en sexmissbrukande pappa, och den luttrade Gun ska ta ett ärende med en hustrumisshandlare som nyss släppts ur fängelset.

Myndighetsperspektivet är ett oväntat tacksamt grepp för att behandla våld som pågår i det fördolda. Socialtjänsten, som alla myndigheter, brukar förknippas med dehumaniserande paragrafrytteri där människor reduceras till ärendenummer. Det finns en anda av myndighetskultur i denna uppsättning också, med en scenografi bestående av kontorsstolar, väntrum, whiteboard och kaffemaskin, som också omsätts i den åtbördslösa gestaltningen, precis mitt emellan det sterila eller det exploaterande.

Måndagsmöten, intervjuer, förhör och födelsedagsfika är det som ger myndigheten liv, liksom den ström av vanliga människor som kommer in på socialkontoret – föräldrarna, skolfröknarna och barnen. Alla med drivkraften att hjälpa och skydda, men av olika motiv. De 23 rollfigurerna på scen spelas av bara fyra skådespelare. Det är osannolikt hur väl dessa lyckas växla mellan dessa olika roller, positioner, åldrar och identiteter.

Trots att föreställningen till formen liknar en thriller där offer och förövare förväntas identifieras lagom till att eftertexterna börjat rulla, så kommer man inte fram till ett sådant avslut. Kassandra förblir en ogestaltad röst som hägrar. Att hon blir trodd blir föga trösterikt när så många andra inte blir det.