Maktspel på tunn is
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-10-08
CLAES WAHLIN om en Erik XIV i masker av glas
Vad ska man egentligen ta sig till med Strindbergs historiska dramer? De besitter inte Shake-speares allmängiltighet och de motiv som har rötter i Strindbergs eget liv är mer utvecklade annorstädes. Inte heller säger hans försök att korrigera den samtida historieskrivningen dagens publik särskilt mycket.
Lennart Hjulström presenterar på Stockholms stadsteater en tankeväckande möjlighet. Genom att stryka de scener som saknar kammarspelets intimitet och fokusera på turerna kring Erik XIV:s försök att upprätthålla makten, framträder en egenartad uppvisning av tomhetens och skörhetens anatomi.
Charles Koroly har skapat en scenografi vacker som blånad is, nakna står de tunna träden tätt intill de inte mer klädda stolarna. Kostymerna är överdådiga som teatermasker i helfigursformat. Fullt synlig trakterar Bengt Ernryd sina instrument vars klanger sällan lämnar registret mellan svalka och kyla.
Musiken används ungefär som i den tidiga filmen, ett slags känslokoder för att skärpa den dramatiska uppmärksamheten vid entréer och nyckelrepliker. Texten, som fått behålla Strindbergs infinitiv och pluralformer av verben, är annars den verkliga musiken.
I munnen på Jonas Karlssons Erik och Leif Andrées Göran Persson faller replikerna med stor precision, obesvärat men med vesslelika vändningar i intonationen adlas dialogerna till mjuka dueller och piruetterande duetter, allt medan Stina Rau-telins Karin Månsdotter vackert spelar tredjestämman.
Denna Erik XIV må inledningsvis uppfattas som varandes alltför tyst och stilla, som en den mycket sena nattens trötta och avslagna jamsession. Men i takt med att masker faller och maktens sköra skal ett efter ett tyst krasar sönder så tätnar föreställningen för att sluta i ett de avkläddas ömkliga galleri.
Det är en elegisk dans på tunn is som utan Jonas Karlsson och Leif Andrée nog hade brakat igenom. Här möter vi ett säreget spel, liksom försänkt i både Strindbergs och vår tid. Kanske är det också just så: skörheten är vad som förenar maktens män, aldrig styrkan.
Teater
Claes Wahlin
