Sverige – in på skinnet

The Mental States of Sweden bra skildring av tvärsnittets mångfald

helskärm

Vad tänker du på när jag säger ”nationalscen”? Eller ”nation”? Har du varit med om någon situation som du skulle vilja se spelas på Dramaten?

Ur 2 000 sidor av svar från personer i olika åldrar, på olika orter, med olika livsstilar och bakgrunder har Backa teaters konstnärlige ledare Mattias Andersson klippt fram dryga tre timmars starkt berörande teatertext.

Uppsättningen heter The Mental States of Sweden och knyter så an till The Mental States of Gothenburg från 2006. Samarbetet med ett team intervjusugna sociologer går igen. Och succén lär göra detsamma.

Om det ”nationella” alls framträder i denna uppsättning är det i form av tvärsnittets mångfald. Vi hör renskötare i norr och mjölkbönder i söder.  Vi hör inflyttade och utflyttade. Alexandra Rapaports unga tjej som bröt upp ur ett misshandelsförhållande; Hulda Lind Jóhannsdóttirs pensionär som missade på målsnöret i en musikfrågesport; Torkel Peterssons Trollhättanbo vars klasspatos vänds i främlingsfientlighet när ingen politisk samhörighet finns att tillgå.  Därutöver ett och annat Södermalms-ufo som älskar sitt liv.

De komiska schablonerna lurar i kulissen – eller motas aktivt av scen som samens typiska skugga: ”lappen” i kolt. Svackor finns, men när de utförsäkrades röster lagras till ett rekviem stiger tårarna.

Lika mycket som pjäsen är en termometer i moder Sveas röv är den en inventering av teaterkonstens verktyg. Hur levandegöra följden av disparata, segregerade berättelser?

Svaret blir temperamentsfullt och självrannsakande teater, där illusion och dokument leker hela havet stormar. I början läses texterna av skådespelarna ungefär som under en egotrippat tjafsig kollationering.

I andra akten får (de spelade) intervjupersonerna ta mer plats. Det är en etiskt välövervägd utveckling.

Skådespelarna ser till att vittnesmålen blir jämlika – att Björn Granaths lite stiffa Afghanistanveteran tas på samma allvar som Omid Khansaris utvisade kemilärare. Samtidigt finns ett starkt patos för snålpolitikens minst älskade. Ulla Kassius scenrum avspeglar ett Sverige som strippas bart. Till slut finns bara det slitna scengolvet och två röster.

Den romska tiggaren Gabriel Nicolescu ställer i denna (dokufiktiva) slutmanöver teaterskapare Andersson mot väggen. Är du rik? Missnöjd med det svävande svaret ber han om teater på temat ”de sista skola bli de första”. Andersson lovar försöka. Jag tycker han har lyckats.

Amelie Björck