Rörliga motbilder
Publicerad 2012-02-24
Ulrika Stahre ser film på konsthallen
Vi lever i en tid som är efter filmen, konstaterar Bonniers konsthalls chef Sara Arrhenius när hon presenterar utställningen Resan till månen, om konstens relation till filmen. Det är på många sätt sant, filmremsor blir alltmer sällsynta, den rörliga bilden har inte bara tagit steget ut från biograferna till hemmen och konsthallarna, utan vidare till datorerna, telefonerna. In i oss. På sätt och vis lever vi i en tid som är i filmen. Men vad är film?
Film är kravaller i Aten. Fruktansvärda övergrepp i Syrien. Den är hemmasnickrad hommage till Whitney Houston, utlagd på Youtube. Den är söta egna barn som gungar. Filmen som var människas egendom blir mer och mer en minnesinrättning och en dokumentation. Den är snabb och pålitlig och lätt att manipulera.
Allt detta ställs på sin spets i verket Extramission (Black Maria) av Lindsay Seers som visas i en replik av Thomas Edisons tidiga biograf från 1893 (som hette just Black Maria). Här är minnet något förlorat och en strävan att återfinna det sker rituellt, genom att jaget i filmen gör sig till en mänsklig kamera. En kvasidokumentär som är intressant som något av en motbild till orkanen av bildskapande: våra minnen och våra bilder borde strängt taget skyddas, från oss själva och våra analyser inte minst.
Nära detta verk finns Rosa Barbas installation Stage Archive. En samling startremsor som monterats i olika loopar, berövade sin funktion – nu finns bara starten, inte filmen. Remsorna visar förstås ingenting utan är form, teknik och slumpmässig rörelse. Antifilm omgiven av filmhistoria. På Bonniers konsthall serveras en provkarta på filmens relation till konsten och till oss. Ming Wong skapar nya ingångar till Bergmans Persona, Douglas Gordon visar det mesta han gjort i en megainstallation. Ljudverket Kajsa av Alex Reynolds är värt ett besök bara det, för att uppleva hur jaget transformeras till huvudkaraktär i dramatisk film.
Utställningens titel har tagits från filmen med samma namn av Georges Méliès. En tidig sciencefictionhistoria från 1902, hemsnickrad och avväpnande. Att välja den som motto är att betona att filmteknikens möjligheter alltid exploaterats av människor som siktat framåt (även om det ibland brister). Framåt är åtminstone längre från bakåt än nu och filmmediet är fortfarande en hållbar symbol för ett liv i nuet. Konstigt nog eftersom film tar massor av tid, bunden tid, och samtidigt är flyktig och svårfångad. I nästa stund försvunnen.
Bonniers konsthall gör inga utställningar som inte är ambitiösa. Även om man kan sakna en högre grad av problematisering i själva utställningsrummet. Den kommer i stället i det samarbete med Moderna museet, Före och efter film, som kommer att ge samtal och filmvisningar och åtminstone sedd på håll ser ut som en pedagogisk fullträff.
Konst
Resan till månen
Bonniers konsthall, till och med 8 april