Kapitulera för rysk olja

Ulrika Stahre

Mäktig lektion i måleri på Konstakademien

För tre år sedan visades en bejublad utställning på Nationalmuseum: Peredvizjniki – banbrytare i ryskt måleri. Detta sena 1800-talsmåleri var och är fascinerande i sin detaljprakt och lätt subversiva hantering av motiven. Det var också en ny bekantskap för en publik som kanske vant sig vid den västerländskt dominerade konsthistorieskrivningen, där 1800-talets tyngdpunkt ligger i Frankrike och England.

Nu görs ett försök till upprepning när en bred utställning från Ryska museet i S:t Petersburg visas i Nationalmuseums tillfälliga hem, Konstakademien på Fredsgatan i Stockholm. Bredare, för att det är ett större historiskt omfång. Utställningens kronologiska startpunkt är redan i 1800-talets början – empirklänningens höga midja – och dess slut i 1960-talets expanderande sovjetryska samhälle. Från tsarvälde via revolution och Stalinterror till töväder alltså. Dessa omvälvande enorma förändringar rusar vi igenom i tre stora salar på Konstakademin, vi snabbspolar historia och hittar inte riktigt vad som är pre- eller postrevolutionärt.

Från tsarer till folkkommissarier är en utställning som det är lätt att störa sig litelitegrann på – men sedan kapitulera inför. Den innehåller så fina enstaka verk, att den lite slarviga inramningen och de uppumpade förväntningarna kommer på skam. Nej, det är ingen ny Peredvizjniki. Men den bjuder ändå en möjlighet att få en inblick i rysk (konst)historia.

Nikolaj Svertjkovs Tsar Aleksej med bojarer under falkenering utanför Moskva (1873) är både överlastad – hästmåleriet och alla mönster – och en statustung jaktskildring. Här finns farten, döden, kraften. Och såklart, osynliga för de flesta besökare, hierarkierna, symbolerna, släkterna, makten.

Jämte falkjakten med högdjuren möter vi också flera olika fastlagsfestskildringar. Det är det typiska sena 1800-talet: folklivet, inte längre byggt kring de lustiga episoderna, utan av djupare, intimare skildringar som vi kan förstå och väva berättelser kring.

När 1800- går in i 1900-tal visas en kort parentes av modernistiskt, abstrakt måleri. Kandinskij, Malevitj och Chagall hänger på rad och får representera både en konsthistoriskt revolutionär tid och kontakten med väst. Bara Malevitj levde hela sitt liv i Ryssland, de andra två rörde sig kors och tvärs i Västeuropa. De tre tillsammans utgör en påminnelse om hur historien kunnat kränga, om kosmopoliten synts mer.

I stället dominerar snart både patriotismen och den socialistiska realismen. Men inte heller den är en och odelad, även om den rymde så gott som noll konstnärlig frihet stilmässigt så tänjde en och annan konstnär på gränserna.

Om jag fick önska hade jag hellre sett en soloutställning med den högintressante Aleksandr Dejneka (1899–1969). Av honom finns tre verk på utställningen, sinsemellan mycket olika. De skildrar en maskinestetisk textilfabrik, en nedbränd by respektive det stora fosterländska kriget i propagandaversion. Sedd så här koncentrerat får man väl säga att Dejneka klarade den fimbulvinter som var Stalintiden utan att skämma ut sig för de som kommer efter.

Han målade det som efterfrågades, men han gjorde det på alldeles unika vis och hans målningar är öppna för frågor på ett sätt som många andra inte är. Vad är det för kor i bakgrunden i Textilarbetare? Är inte äpplena överjordiskt stora i Folket i det Stora fosterländska kriget?

Utställningen går fram till tidigt 1960-tal. Framtidstron, så gott som global, fanns också i Sovjetunionen. Flickor balanserar på vatten- och avloppsrör i Jurij Pimenovs målning De första modedockorna i kvarteret (1961), och både staden och samhällssystemet tycks ha framtiden, tillväxten, tilliten och leken i sin hand.