Originella kopior
Publicerad 2012-03-23
Ulrika Stahre om repliker som blivit äkta vara
När ishockeyns semifinaler drar i gång spelar ”originalet” AIK mot ”kopiorna” Skellefteå AIK. Att det ena är bättre och det andra sämre är själva förutsättningen för att alls använda begreppen. Fast det inte kan ha en endaste minsta minibetydelse för spelet i sig.
Vilken är den egentliga skillnaden mellan original och kopia? När det avslöjades att Pontus Hultén hade låtit tillverka Brilloboxar blev det en skandal. Warhols kopior av den helt kommersiella Brilloboxen var ett originalkonstverk, men inte Hulténs identiska boxar. En målning som Rafaels Madonna med nejlikor betraktades under en historisk period som målad av en mindre känd konstnär och förpassades därför till mörka magasin, medan den som återförd till Rafael åter sågs som ett mästerverk. Hur viktigt upphovspersonen är för betraktandet och värderandet av ett konstverk har förändrats förvånansvärt lite sedan Romantiken och dess genikult.
På ett sätt. Men på andra sätt är autenticitet och äkthet kraftigt ifrågasatta. Den nyligen utgivna antologin Okonstlad konst (som innehåller ett kapitel om Rafaelmålningen ovan) diskuterar synen på det äkta och kopian i en mängd olika konst- och medieformer. Samtidigt som det finns en längtan efter det verkliga, och dokumentär- och dokusåpevågen tycks ha stabiliserats till mer än bara en våg, finns det också en stor acceptans för konstgjordhet. Och samtidigt som sampling pågår i alla konstarter, finns en stor misstänksamhet mot upphovspersoner som inte är det de utger sig för. Författaren må vara död, men kulturkonsumtion är fortfarande förknippat med äkthet, även om den är konstgjord.
Konstnären Elaine Sturtevant – som aldrig använder sitt förnamn utan mer framstår som ett opersonligt varumärke – har konsekvent arbetat med originalet, kopian, det autentiska. Hon har skapat repliker av Warhols screentryck, Duchamps skulpturer, Felix Gonzales Torres filmer och installationer.
På Moderna museet visas hon nu i en liten retrospektiv, inte mitt i samlingarna – vilket hade varit mycket roligt – utan på samlingarnas plats. Resultatet blir en märklig mix av de sammanhang man själv får skapa och konstnjutande av ett tvekande slag.
Sturtevants repliker är gediget gjorda, hon analyserar och genomarbetar de verk som hon replikerar och hennes inriktning har varit häpnadsväckande konsekvent sedan mitten av 1960-talet. Då arbetade hon med sina kollegors verk, popkonstnärerna som också de ifrågasatte det autentiska och flyttade den kommersiella bildkulturen in i galleriet. Man kan säga att Sturtevant nu, flera decennier senare, i viss mån upprepar popkonstens tilltag när hon mer och mer övergått till att bearbeta bildfloden även utanför konstvärlden.
Hennes verk Elastic Tango är en mix av korta naturfilmsklipp, den sortens filmbilder som världen svämmas över av. Bilder som cirkulerar, återanvänds, fyller ut.
Sturtevant har fastslagit att originalitet, det är bara en romantisk idé. Men samtidigt har hennes eget konstnärskap varit just originellt i sitt konsekventa kopierande. Hur konstvärlden än vänder sig belönar dess institutioner fortfarande romantikens konstnärshjälte.