Livet vore enklare utan sexualdriften

”Sexköpare finns överallt, men syns ingenstans” påstår scenkonstkollektivet Arena Baubo, som gästspelar med Svenska Torskar 09 på Dramalabbet i Stockholm. Kanske är det den performativa självmotsägelsen i påståendet som stör mig. Eller andfåddheten mellan raderna? För är inte det motsatta faktumet – närmare 90 procent av alla svenska män kommer trots allt aldrig att köpa sex – mer väsentligt, även om det förstås är mindre kittlande, mindre löpsedelsmässigt?

Anna Skaldeman sätter fingret på problemet i sin bok Torsksverige: ”Diskussioner om strategier mot människohandel fastnar ofta i konflikter kring prostitutionsfrågan. Finns det frivillig prostitution i kontrast till den prostitution som sker genom människohandel? Ska vi legalisera bordeller?” Jag tror att hon har en viktig poäng: ”Dessa frågor skapar ofta het debatt, utan att egentligen föra diskussionen om människohandel vidare.”

Att ställa Skaldemans bok mot Arena Baubos performance är nästan oundvikligt. Samtidigt ska det sägas att jämförelsen är haltande: boken handlar om trafficking, teaterföreställningen om sexköpare. Bägge ansatserna är förstås legitima. Ändå finns det en latent konflikt här, enkelt uttryckt mellan bilderna av prostitutionens baksida och framsida: å ena sidan de maktlösa importerade slavarna, inlåsta i sunkiga förortslägenheter; å andra sidan sexköparna som ”frigör” sig från samhällets moral och bejakar sin kåthet. Sambandet däremellan är tydligt nog; det som borde synliggöras är det system som producerar all denna brist på frihet.

Skaldemans bok tillför kanske inte så mycket nytt till ämnet, däremot sammanställer den ett antal perspektiv till en ganska funktionell helhet. Här intervjuas sexköparen, den frivilliga sexarbetaren, slaven från Vitryssland, kriminalaren, åklagaren, socionomen och så vidare. Det är pedagogiskt, fördomsfritt, faktaspäckat, hjärtskärande, diskussionsvänligt men också ganska basalt. I rätt sammanhang – på skolor, utbildningar, kurser – kan den säkert fylla en viktig funktion.

Föreställningen på Dramalabbet är mer oregerlig. Om jag går dit med en viss skepsis så går jag därifrån desto mer upprymd. På två timmar lyckas Arena Baubo gestalta alla möjliga fantasier, problematisera de flesta schabloner, strö korvar över scenen, sticka hål på både moralism och sexliberalism, gnida in sina kroppar med rått kött och mjöl, kåta upp och tända av, bryta av med ett litet seminarium, få en äldre herre i publiken att spontant rekommendera alla män att onanera fyra gånger per dag för prostatans och välbefinnandets skull. Resultatet är roligt utan att förfalla till fåneri, tänkvärt utan pekpinnar. En sak blir i alla fall tydlig: livet vore ack så mycket enklare utan denna förbannade sexualdrift. Och fan så mycket tristare. Den som är intresserad bör skynda sig till Dramalabbet – ingen föreställning lär bli den andra lik.

Anders Johansson