Torgliv i krigets skugga
Publicerad 2014-09-01
Diamanttorget skildrar kriget och dess paketering av den totala påverkan på människors liv
Plaça del Diamant, eller Diamanttorget, är platsen som ringar in Mercè Rodoredas (1908-1983) klassiska roman med samma namn, först utgiven 1962.
Det är torget som Natàlia besöker när hon som ung kvinna går ut för att dansa. Det är torget hon flera decennier senare uppsöker i en drömsk sekvens som avslutar romanen. Torget som är både en spirande lycka och ett skrik, en ungdomssymbol och en påminnelse om tidens gång.
Det är även i helt vanliga liv ibland ångestfyllt eller åtminstone vemodigt att återvända till platser. Förändringar - eller ännu värre, inga förändringar och spöklika känslor av stillastående tidlöshet - kan vara tärande men i Diamanttorget ligger ett helt krig, det spanska inbördeskriget, mellan Natàlias två besök.
Det är ett krig som, liksom djävulen, bor i detaljerna. Det bor i hungern, i frånvaron, i rädslan. Det bor i oron för barnen, i ångesten över det egna livet, i frånvaron av liv. Väntan på liv.
Diamanttorget är skriven helt och hållet inifrån Natàlia och hur hon uppfattar sin omgivning. Hon dansar, som sagt, och träffar sin blivande make Quimet på Diamanttorget. Han är snickare och en charmig problemlösare, dock med vissa besattheter. Som duvslaget. Det snickras ett sådant, och undan för undan blir duvorna fler och fler tills de helt tar över med sitt kuttrande och flaxande.
Det ironiska i att (freds)duvorna blir symboler för terror är en tolkning, men duvslaget är djupare än så. Det handlar om omtanke, omvårdnad, om kommunikation mellan människor. Att duvslaget sakta förstörs, av Natàlia (det handlar om mental överlevnad) är också det symboltungt. För vad gör hon sedan med sina minnen av maken och duvorna, när kriget är över?
Diamanttorget skildrar inte kriget men dess paketering och dess totala påverkan på människors liv och verklighetsuppfattning. Romanen är skriven på katalanska av en författare i exil, som hade lämnat Spanien när kriget bröt ut.
Och visst är den en klassiker, med klassikerns finporiga, väl avvägda kvalitet.
Den har till och med blivit tredimensionell: På Plaça del Diamant finns en skulptur som både skildrar Natàlia och maken Quimet, duvorna, skriket som är ett eko av kriget.
